Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Förmodligen tror de att jag fortfarande är där.

Det där att hoppa av, att klara sig själv, att inte gå med strömmen. En hjälte går sin egen väg. Själv är bäste dräng. En bra sås reder sig själv. Speciellt då om en är välbeläst berättare i en roman. Och om en sedan bara är fyra och ett halvt år gammal, lappri; kom inte och påstå att den genomsnittlige skandinaviske romanfiguren inte alltid har varit en självupptagen barnrumpa.

Alltså: Barnet rymmer från dagis, kastar bort sitt namn, stultar hem till lägenheten som övergivits av föräldrarna upphovsmännen, och lever nu där i inre exil som en Östergrensk gentleman i miniatyrformat tillsammans med sin tysktalande leguan. Som en modern Loranga hittar hon pengar här och där som hon kan köpa mat för. Hon läser böcker, ser på TV, bildar en skör vänskap med den förvirrade tanten i lägenheten intill och försöker umgås så litet som möjligt med alla dessa välmenande, lismande, infantila vuxna; expediter, bibliotekarier, socialarbetare som Vet Bäst.

Det svinet vet fuller väl att jag ska ha leguanfoder, men att utan åthävor ge mig det, ta emot pengarna och sedan vända sig till nästa kund, tycks för henne te sig som ett öde värre än döden. Hon kan inte leva om hon inte får plåga mig med sitt riktningslösa pladder. Det är en av nackdelarna med att vara ett barn. Den korkade expediten anser att jag är ”duktig” som själv köper mat åt mitt husdjur.

Främlingsleguanen känns först som ett riktigt härligt lustmord till roman. Montelius ger sin berättare en röst som en förläst 90-åring med överklassaspirationer, som om intellektuell överlägsenhet betydde något, som en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen. Det är, med ett ord vår berättare aldrig skulle ta i sin sofistikerade mjölktandskäft, skitkul; ett barn som, på egna villkor, ställer sig vid sidan av och med den skarpaste cynism plockar isär sin värld. Men samtidigt gör Montelius det aldrig lätt för sin huvudperson. Att brådmogna barn och bortsorterade pensionärer blir vänner är ju ett gammalt grepp, men de flesta författare vill hitta något triumferande i det; hos Montelius får vi aldrig glömma att någonstans är ju barnet ändå bara ett barn, den sjuka sjuk, att rebellen alltid går i invanda fotspår, och vuxensamhället inte är något man bara kan strunta i. Sedan kan jag känna att boken gör sin poäng på de första 70 sidorna eller så och sedan… ja, vart tar man vägen därifrån? Där måste något mer hända med berättelsen om den ska vara mer än bara en uppfinningsrik satirspegel, och i stället känns det lite som att den mer rullar avstannande i mål, inledningen sitter i tills den tar slut. Tråkigt blir det aldrig, men jag kommer på mig med att undra om jag inte redan läst den här meningen, om det inte ska hända något mer snart.

Ändå gillar jag hur Främlingsleguanen förblir en enkel, bitsk berättelse som skiter blankt i att anpassa sig: Skapa en huvudperson med ett fantastiskt språk och släpp lös den på världen, se vad som kommer ut ur krockarna. Till skillnad från diverse hundraåringar, män som heter Ove och liknande nykomlingar, så har Montelius lillgamla satkärring både rötter och bett, och sättet hon vänder på världen gör det till en av årets mest minnesvärda svenska romaner.