Länge hade bilden av rumänsk litteratur utomlands väldigt lite att göra med den litterära scenen i Rumänien, och en rad berömda exilförfattare skrev inte ens på rumänska. Det finns en lång tradition med rumänska författare från Ionesco, Eliade och Cioran till Marthe Bibesco, Ilarie Voronca och Panait Istrati och dagsaktuelle Dumitru Tsepeneag, som alla givit ut en stor del eller hela sin produktion på franska. På samma sätt gick Nobelpriset 2009 till Herta Müller, en rumänskfödd etnisk tysk som skriver om kommunisttidens Rumänien men bara på tyska, precis som Paul Celan och Rose Ausländer före henne och Aglaja Veteranyi på senare tid.

Men det senaste decenniet har något förändrats, och rumänskspråkiga författare nämns plötsligt som favoriter för prestigefyllda litteraturpriser. Längst fram står Mircea Cărtărescu. Cărtărescus mästerverk, den nästan 1500 sidor långa Orbitór-trilogin, är samtidigt en magisk-realistisk självbiografi och en mardrömslik vision av Rumäniens historia genom en kalejdoskopisk metafiktionslins. Den har redan översatts till flera europeiska språk och höjts till skyarna. Men Cărtărescus nyvunna framgång har sedan 2012 också gjort honom till måltavla för en löjlig nedsmutsningskampanj ledd av den tidigare oppositionen. I den här skandalen hävdade de envist att Cărtărescus internationella framgång bara berodde på att han fått oförtjänt mycket marknadsföring utomlands, betald med allmänna medel, och det eftersom han påstods ha stött den förra regimen. Idag är han berömd i Rumänien, men för helt fel skäl. Hans mest kända bok i Rumänien är novellsamlingen De ce iubim femeile (Varför vi älskar kvinnor), utgiven mellan andra och tredje volymen av trilogin. Den, och de enstaka journalistiska verk han publicerat efter Orbitór säger väldigt lite om hans litterära förmåga. De verk som gjort honom till Nobelpriskandidat blir inte lästa av den ointresserade rumänska allmänheten, vilket försätter honom i en sårbar position som offentlig person. Det lär inte förvåna om den nya roman han arbetar på (hans första “seriösa” litterära verk sedan Orbitór) bemöts av samma blandning av fientlighet och okunskap när den släpps i Rumänien.

Den här fientliga inställningen gentemot framgångsrika rumänska författare i deras hemland och politiserandet av deras verk påminner på många sätt om hur det förra århundradets generation av exil- och dissidentförfattare avfärdades av den kommunistiska regimen. En av författarna som drabbats av det är Norman Manea, som trots stora framgångar utomlands inte kunde kliva fram på den rumänska litteraturscenen förrän efter regimens fall. Förutom Cărtărescu är Manea den ende författare som kan ses som Nobelpriskandidat (även om man kunde hävda att den snarlike Imre Kertesz redan vunnit “hans” pris). Han är den mest översatte rumänske författaren hittills, och mycket av det han skrivit handlar om den hårda verkligheten i det kommunistiska Rumänien. Han är äldre än Cărtărescu och hans prosa är omisskänneligen skriven under en totalitär regim. Liksom många andra författare i sin generation skrev han för en läsekrets där censorn är en undersförstådd medlem. Obekanta läsare rekommenderas läsa hans mest kända bok, memoarromanen Huliganens återkomst, som är mycket lättare i tonen än resten av hans essäer och romaner. Han är en författare som drivs av sitt samvete, en politisk skribent som aldrig ville bli det. Men återigen är han inte särskild välkänd på hemmamarknaden, även om det innebär att han undgått samma påhopp.

Men trots det nedslående politiska klimatet frodas den samtida rumänska litteraturen och verkar ha hittat en enhetlig röst, och det finns många nya spännande namn som kämpar om att bli lästa. Under de senaste tio åren har det gjorts rejäla insatser för att lyfta fram rumänska författare utomlands och ge dem det erkännande de inte alltid får i ett land där de ofta inte bedöms utifrån sin talang, eller helt enkelt ignoreras. En viktig händelse var lanseringarna av Ego.Proză och Fiction Ltd 2004. Båda lanserades av Polirom, ett av Rumäniens ledande förlag, och satsade på att föra fram debutanter. Den här samlingen av mindre kända författare som fick utrymme att utvecklas visade sig vara en lyckträff för Polirom. Ibland dem fanns namn som Filip Florian, Dan Lungu, Florina Ilis och Lucian Dan Teodorovici, som alla kommit att översättas till andra europeiska språk och blivit väl emottagna. Förutom Polirom stöddes den nya generationen av rumänska författare också av ett av de äldsta förlagen på marknaden, Cartea Românească, som fört fram rumänsk litteratur i nästan ett sekel. De två förlagen gick ihop 2005.

De många namn som kommit fram ur Ego.Proză skiljer sig åt en hel del, men det tycks ändå finnas ett gemensamt intresse för minnets roll i krocken mellan landets kommunistiska historia och nutiden. Romaner som Teodorovicis Matei Brunil och Filip Florians debut Degete mici (Små fingrar) tar direkt itu med vad den förra regimen byggde upp och lämnade efter sig. I den första romanen drabbas en före detta politisk fånge av en identitetskris orsakad av besynnerliga minnen, medan den andra beskriver upptäckten av en kommunistisk massgrav och dess inverkan på samhället runtikring. På en större skala verkar Horia Ursus Asediul Vienei (Wiens belägring), som handlar om omvälvningarna i den omstridda regionen Transsylvanien i efterdyningarna av andra världskriget. En av Dan Lungus mest kända romaner, Sunt o babă comunistă (Jag är en kommunistkäring), berättas av en regimnostalgiker vars bästa år ligger i ett förflutet hon förväntas hata, och T. O. Bobes Cum mi-am petrecut vacanța de vară (Vad jag gjorde på mitt sommarlov) berättar om en postkommunistisk barndom sedd genom en fjärdeklassares ögon, inklusive stavfel och naiva men avväpnande betraktelser. En liknande bok, som verkar utgå från William Goldings Flugornas herre, är Florina Ilis Cruciada copiilor (Barnkorståget) som målar upp en tablå av dagens rumänska samhälle genom att följa en grupp skolelever under en lång resa till havet. Att växa upp under kommunismen är ju ett tema som knappast är främmande för samtida rumänska författare, inte minst då Cărtărescu. I hans fotspår följer Simona Popescus självbiografiska roman Exuvii, vars poetiska prosa pusslar ihop en uppväxt utifrån subtila ögonblicksbilder. Det självbiografiska perspektivet hittar man också hos Vasile Ernu, en sovjetfödd etnisk rumän vars debut Născut in URSS (Born in the USSR) ser på kontrasten mellan de två olika kommunistiska sfärerna. Ett annat exempel är Filip Florians Băiuțeii (Grabbarna från Baiutallén), skriven ihop med hans bror Matei Florian, där de två författarna turas om att ge en levande, nostalgisk bild av ett arbetardistrikt i Bukarest under 70- och 80-talen.

Filip Florian tar sig också an en annan trend i rumänsk litteratur med den historiska romanen Zilele regelui (Kungens dagar) (2008), som utspelar sig i kungadömet Rumänien 1866. Det här är en genre som lockat till sig flera andra författare, till exempel Ștefan Agopian som griper till magisk realism när han skriver om 1800-talet i sin roman Tache de catifea (Sammetsfläcken). Kanske mest anmärkningsvärd (och inte bara av litterära skäl) är Varujan Vosganian, som tidigare var mest känd både i hemlandet och utomlands för sin långa politiska karriär som mynnade ut i en kort tid som finansminister mellan 2007 och 2008. 2009 gav han ut sin första (och hittills enda) roman, Cartea șoaptelor (Viskningarnas bok) som blev en överraskande succé. Romanen är en litterär bedrift som tar itu med det armeniska folkmordet. TIll skillnad från Franz Werfels The Forty Days of Musa Dagh närmar sig Vosganian ämnet mer indirekt genom att sätta ihop en samling historier om det armeniska folkets situation under det senaste seklet. Cartea șoaptelor har nyligen översatts till flera europeiska språk. En annan bok som förtjänar att nämnas är Florina Ilis senaste roman Viețile paralele (Parallella liv), en biografi över Rumäniens nationalskald Mihai Eminescu som följer både hans liv och hans legend genom 150 år av rumänsk historia och målar upp ett enastående porträtt av författaren genom att på ett uppfinningsrikt sätt blanda autentiska dokument med skönlitterära spekulationer.

Dagens rumänska litteratur har hyllats av kritiker och ignorerats av sin publik, men har ändå åstadkommit ett kreativt uppsving på senare år, och förhoppningsvis kommer internationell uppmärksamhet att dra upp den ur det hörn den trängts in i hemma. Författarna representerar stilar från Cărtărescus vackert hallucinatoriska realism till Teodorovicis och Florians sparsmakade, genomtänkta prosa och Dan Lungus smidiga humor. Under sommaren har inte mindre än elva olika rumänska författare översatts till svenska, och man kan bara hoppas att det banat väg för fler liknande initiativ. Författarna jag nämner ovan är bara några av många som lever och skriver i Rumänien idag, och som förtjänar att bli vida lästa och översatta.