Utgiven | 2013 |
---|---|
ISBN | 9789129687279 |
Sidor | 205 |
Joel är en fjortonårig kille, som flyttar från staden till landet med sin familj. Föräldrarna har köpt ett vandrarhem, och tänker sig en framtid här. Både för sig själva och för barnen; storasyster Agnes, och småsyskonen Hanna och Max, som är tvillingar. Agnes tycker det är en hemsk flytt, Joel har inte riktigt bestämt sig, och tvillingarna leker mest, eller försvinner. Men föräldrarna är entusiastiska. För att de ska hinna få ordning på vandrarhemmet innan de första gästerna kommer, behöver de jobba hårt. Agnes och Joel får passa sina småsyskon. Då dyker en främling upp kring vandrarhemmet vid olika tillfällen, och underliga saker börjar hända. Som till slut får livsfarliga konsekvenser.
Jag fastnade för det snygga omslaget (sticker ut bra i boklådorna), och det tydliga temat; spöken. Så klart. Men jag tänkte att det var en barnbok, och att jag behövde sänka mina krav vad gäller språk och handling. Förmodligen karaktärer också. Onödigt tänkt, säger jag bara. Det här är en välskriven bok. Svalt, målande språk. Genomtänkt handling. Realistiska karaktärer. Och det gläder mig. För unga ska läsa den här, rentav barn, och då är sådana delar viktiga. Vad man läser som ung går som ett slags resonans genom kroppen för resten av livet.
Spökböcker som egentligen är realistiska, och låter det spökliga vara som en tunn hinna kring allt och alla, de är bäst, helt klart. För då hamnar rädslan närmare. Man undrar som läsare om Joel är galen eller genialisk, och precis så tycker jag att det är i verkliga livet. Att gränsen är hårfin. Han ser ju den där främmande mannen i rutig skjorta när ingen annan gör det, och han råkar ut för de där underligheterna, och ser sambanden, men ingen lyssnar. Förutom grannflickan, Nina. Men hon ser ingen man, utan något som liknar ett djur. Vem har rätt? Ingen? Båda?
Jag tycker särskilt om Joel. Han är godhjärtad, generös, och öppensinnad. Dessutom oerhört modig. Jag hade nog inte vågat gå ner i källaren, eller bära den där djurskallen till en bottenlös tjärn, eller cykla hem när det skymmer om jag såg mannen stå och le mot mig på sitt kalla sätt, men det gör Joel. Samtidigt som han tar hand om sina småsyskon, och lirkar med sin storasyster. Det är också oerhört vackert hur Kerstin Lundberg Hahn tecknar fram miljöerna. Jag är där. Vid en sjö i Sverige, omgiven av blandnatur, tunga dofter, gråa skyar, eller sol. Hon beskriver platsen och vandrarhemmet närmast poetiskt.
Ska jag anmärka på något, vilket jag egentligen inte behöver, då detta är en mycket läsvärd bok, tycker jag att föräldrarna borde reagera annorlunda vissa gånger. Trots sitt huvudbry med vandrarhemmet, och alla bestyr. De blir lite för typiska bok- eller filmföräldrar, som ”aldrig lyssnar”, och då svajar porträtten något. Jag skulle också önska mer barnkoloni i Barnkolonin, gamla kvarlämningar efter barnen eller verksamheten, något som pekar på vad som en gång hände här. Innan jag riktigt fått förstå vem mannen i rutig skjorta var, vad han ville, och vad mannen med kameran spelade för roll, läste jag sista sidan. Och hade mina frågor.
Däremot är obesvarade frågor, och bara skymten av ett fång svar, bättre än förklarad skräck. Såhär får boken fortsätta vara mystisk, och skrämmande. Kanske är det lika bra?
Jag rekommenderar boken till alla som gillar mysrysliga böcker, precis lagom spännande, så man klarar av att sova efteråt. Och trots att Barnkolonin riktar sig mot tonåringar skulle belästa tolvåringar också gilla det här, helt klart. Boken kan gott nå en bredare publik.
Dessutom märker jag att Lundberg Hahn kan sina spöken. Glitter i luften, som små solkatter, och något som låter som barngråt, men lika gärna kan vara huset som suckar? Bra, där. Precis så.
Publicerad: 2013-09-04 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-04 09:08
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).