Är man född i Hameln och döpt till ”Glädje” får man väl lite griller i huvudet. Jo, Hameln finns ju på riktigt (det ligger i Niedersachsen, befolkning ungefär som Falun), även om ingen tror på lilla Felicitas när hon berättar det. Alla känner ju bara till sagan: mannen med flöjten som lockade bort alla råttor ur staden, och som när han inte fick betalt gjorde likadant med stadens alla barn, fick dem att glatt dansande följa honom in i berget som sedan stängdes… utom ett barn som var lamt. Eller två, där det ena var blint. Eller ja, det är ju en folksaga så det ändras alltid lite, men det där med den flöjtspelande råttfångaren som förför barnen med sin vackra musik är alltid med. Och sådana ställen kan väl inte finnas på riktigt?

Alltså: Om man är född där kan man inte skriva om det. Ska man haka på trenden med författare som skriver om sig själva och sitt eget liv får man ju helt enkelt skriva om något annat. Om vi säger att min far kidnappade mig när jag var liten och åkte till Kanada, där jag blev uppfostrad av Wayne Gretzkys familj…

Hoppe är inte en självbiografi. Äh, vi tar om det: Hoppe är en icke-självbiografi. OK, strängt taget är det inte ens en självbiografi av något slag… sätt det där jävla ”icke” där du själv vill. Av självbiografier förväntar vi ju oss vissa saker: ett personligt tilltal, minnen, och framför allt naturligtvis sanningen och inget annat än sanningen. Inte vilda fantasier om en tysk flicka på äventyr i Kanada och Australien, som lär sig allt om skrivande av hockeycoacher, matroser och pianister. Och inte ska det berättas som en kritisk studie i formell tredje person heller.

Hoppe verkar ha svårt att finna sig i att världen består av olika världar och att ”Guds små missgrepp” inte kan rättas till efter behag, samtidigt som hon hela tiden, förmodligen utan att själv lägga märke till det, rättar sig fram genom sina texter …

Felicitas Hoppe gifver däruti höge farao. Sedan när är sanningen något att stå efter – bryr vi oss om historieberättare för deras förmåga att inte hitta på? Hennes liv ska alltså beskrivas som det anstår en författare, och då låter hon lilla Felicitas stoppa ryggsäcken full med alla sagor hon kan få med sig (Råttfångaren, Pippi, Kapten Grants barn, Tom Sawyer, etc etc) och ge sig ut i världen för att få den att dansa efter hennes pipa. Det är ett liv beskrivet i konjunktiv, jag ville jag vore… I den här berättelsen är hennes far om inte negerkung så i alla fall galen uppfinnare, hennes pianolärare är släkt med Glenn Gould, hon själv är den galnaste hockeyspelaren i laget, hon är ett musikaliskt geni som inte kan tämjas, hon gifter sig med en god vän för ett vads skull, hon seglar jorden runt, och hon skriver konstant sina egna berättelser så fort hon lär sig stava, på vilket språk hon vill. Allt detta berättas sedan i akademisk ton av en namnlös och smått förbryllad biograf som bara tecknar sig som ”F.H.”, och som slår knut på sig för att dra långsökta paralleller mellan lilla Felicitas vilda äventyr och ungdomsverk som Igelkotten Mecki och de böcker hon sedan kommer att skriva som vuxen. Samtidigt som hon (F.H., inte Hoppe) späckar texten med utlåtanden från förnumstiga tyska kritiker som avfärdar henne (Hoppe, inte F.H.) som en drömmare, en fantastiker, en icke-realist besatt av att framhäva sig själv och ge allt ett lyckligt slut, och hur finurligt klumpig är inte metaforen att hon döper sin huvudperson till ”Glädje” när… Oj, ursäkta, det är inte en metafor utan så heter hon ju faktiskt.

Kanske är det hennes hemliga önskan: att försvinna så man måste leta efter henne, närvaro genom frånvaro.

Det är lätt att glömma av sig i Hoppe när man väl hittat in i den. Den som med hjälp av andra källor och hennes andra romaner vill försöka läsa sig till några dolda sanningar och verklighetsbakgrunder i detta är välkomna att försöka, men varför? Jag har aldrig läst något annat av henne, och jag kunde inte bry mig mindre om hur hennes faktiska uppväxt var; det jag vet är att detta är en skamlös crosschecking på allt vad memoarer, biografier och kritiska studier heter och en härligt fantasirik skröna i sin egen rätt. Varför behöver man veta något mer om en författare än ”Jag är Hoppe, och jag skriver vafan jag vill”? Det är nog för att låta henne lura mig in under berget.