Recension

: NW
NW Zadie Smith
2013
Albert Bonniers Förlag
7/10

Goin’ Underground

Utgiven 2013
ISBN 9789100134396
Sidor 347
Orginaltitel NW
Översättare Alva Dahl

Om författaren

Zadie Smith är född 1975 och utbildad vid Cambridge University. Hon bor i London och New York, där hon också undervisar i skrivande. Smith slog igenom med romandebuten Vita tänder 2000. 2002 kom Autografjägaren, 2005 Om skönhet och 2012 NW.

Sök efter boken

Det är 12 år sedan Zadie Smith slog knock på läsarna med White Teeth, sju år sedan On Beauty, och sedan blev det mest tyst. Jag har inte läst på mycket runt vad hon har sysslat med sedan dess utöver vad som står på bakflärpen på boken, men utifrån NW tror jag det ser ut något sånt här: hon tröttnade på att vara Englands Multikulturella Samvete, hon for till Amerika, hon skaffade barn, hon lyssnade på Kinks och M.I.A. när hemlängtan blev svår, hon skrev inte mycket men någonstans i bakhuvudet låg ideerna och skavde mot varandra tills hon flyttade hem igen och den här romanen plötsligt vällde fram, färdig, i ett enda stycke, och bankade på dörren precis som Shar gör på Leahs dörr i första kapitlet här och skrek ”SLÄPP IN MIG! HON DÖR! SLÄPP IN MIG!” Och knarkartjejen ramlar rakt in i det lagom hipsterrestaurerade köket, och ihoptråcklade liv börjar som på beställning spricka i sömmarna.

Det är liksom den sortens roman det här är; en där saker händer pang bom och sedan drar med sig allt annat utan att någon egentligen har möjlighet att ta kontroll över det, en där småsaker (eller stora saker man velat tro är små) som fått ligga och gnaga i åratal växer och blommar ut vid sämsta tänkbara tidpunkt, en där hjärtat på omslaget ser ut som en handgranat. Handlingen hoppar från person till person, kliver fram och tillbaka över flera decennier när den behöver fylla i några luckor, kränger i den där spretiga baktakten som uppstår när punkare försöker spela dub. Långa introverta stycken som avlöses av sida efter sida med korta ögonblicksbilder. Det är rörigt, det är allt annat än strömlinjeformat, det är ibland rent misslyckat… och det är, till skillnad från den högpolerade och sönderfunderade On Beauty, jävligt levande.

Titelns NW är alltså både huvudperson och skådeplats, nordvästra London, de där stadsdelarna där man en gång skyfflade undan alla som kom från kolonierna och som nu efter ett par generationer blivit precis lika inbodda som alla andra. London är London, staden som byggs av sig själv utan planering och raka avenyer och förr eller senare assimilerar allt, men som också låser fast; är du väl härifrån så är du härifrån, med allt vad det innebär. Där hittar vi de som officiellt ska bära handlingen, men hur fan gör man det? Leah är vit i en huvudsakligen svart stadsdel, Natalie (född Keisha, men så kan man ju inte heta om man vill bli tagen på allvar) är svart i en huvudsakligen vit värld. De är födda på 70-talet, uppvuxna i Blairs Cool Britannia med raves och partydroger och den ljusnande framtid, och nu måste de plötsligt vara vuxna, ansvarsfulla, vilja ha både barn och karriär och vara goda förebilder medan ekonomin blir allt tajtare och livsdrömmarna allt genomskinligare. Det här ska ju föreställa ett post-ras, post-feministiskt, post-klass-samhälle, och då är det ju plötsligt bara deras eget ansvar om inte allt är perfekt. Leah går och driver, fast i ett trist kontorsjobb trots sin klassiska utbildning som inte ger henne något i verkligheten. Varför strävar du inte för att komma fram här i livet, frågar hennes afrikanske man som fått slita för allt, hur kan du vara nöjd här?

Varför skulle hon förbereda sig för ett liv som aldrig var avsett för henne?

Kei… f’låt, Natalie å andra sidan gör karriär som försvarsadvokat (”Skulle du vara beredd att företräda någon från nationalistpartiet?” frågar tänkbara arbetsgivare hoppfullt), hantera man och barn, köpa myten att med hårt arbete kan man komma vartsomhelst i livet, samtidigt som hon alltmer inser att hon glömt vem hon är, inte längre kan tala med sin familj som bor kvar i förorten. ”Det är klart vi skickar barnen till en privatskola med bara vita ungar”, säger mannen, ”jag tog ingen skada av det”, och det enda hon kan invända är ”Frank, du har loafers på dig.”

Som kvinnor (läs: sådana som inte bedöms som ett hot) har de åtminstone möjlighet att bli accepterade och komma ut; värre är det för deras gamla manliga klasskamrater som inte kunnat knarka, dansa och studera sig bort, som är kvar där nere på botten.

”De säger jämt ‘ungdom’, va?” sa Phil och stannade än en gång, halvvägs nedför trappen, i en tankfull ställning. Felix lutade sig mot stängslet och väntade, fast han hade hört detta tal många gånger. ”Aldrig om de fisförnäma pojkarna ovanför parken, de är bara pojkar, men hos oss är de ‘ungdomar’…”

…och den unge mannen rullar med ögonen; det där har vi hört nu, vad fan har vi för glädje av att höra det igen?

Ja, och så lodisar som Shar då, men så mycket kan ju i alla fall alla enas om som att zigenarna får skylla sig själva. Om vi bara kan få tillbaka de där pengarna hon lurade till sig i kapitel 1… Det är principen. Vi är ju britter allesammans nu, och att stjäla det man inte har är just not cricket, old boy.

Så där håller romanen på: sveper fram och tillbaka genom de senaste 40 årens historia, där folk försöker hålla sina liv flytande, leva upp till omöjliga och motstridiga krav och hitta någon att sparka nedåt på. Ut och in ur handlingen flyter vrakgods från det gamla goda England – intorkade tepåsar, sönderrostade MGs, lösryckta citat och pastischer från Keats och Dickens, popdängor om The Village Green Preservation Society och Movin’ On Up, fotoböcker om sextiotalets sociala revolution där alla blev lika (besvikna)… Smith kör klass, ras, kön, generation och historia genom en mixer där bladen visserligen är skarpa nog att skära sönder, men inte att jämna ut. NW är absolut inget mästerverk; på många sätt är det en nästan amatörmässig roman, full med handlingar som lämnas oavslutade och karaktärer som kommer från ingenstans (läs: London) och försvinner igen, och Smith vräker så många postmoderna formknep mot läsaren att om hon inte vore en så fantastisk stilist skulle det verka desperat. Ändå kommer jag på mig själv med att titta upp och inse att klockan är tre på natten och jag kan inte sluta läsa nu, jag måste fortsätta gräva mig runt i de här tunnlarna Smith gräver genom London, genom sina karaktärer, genom en hel värld.

PS: Jag läser Jesper Högströms utläggning i DN, där han beklagar bristen på en svensk Zadie Smith (med mera), och funderar på vad NW vore om den var skriven i Sverige. Den vore nog Lena Anderssons Var det bra så? – och därmed både en mer välplanerad och mer stilren, men också mycket snävare roman. Man kan skriva om gränser utan att begränsa sig till här och nu, och vart Zadie Smith tar vägen härifrån ska bli riktigt kul att se.

Björn Waller

Publicerad: 2013-07-29 00:00 / Uppdaterad: 2014-04-30 21:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5324

2 kommentarer

Åh, jag blir så sugen på att läsa!

Emma Oregistrerad 2013-07-31 10:33
 

[…] Zadie Smith ”The Embassy of Cambodia” […]

Life is like a set of badminton? | dagensbok.com Oregistrerad 2014-05-03 00:02
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?