I sin omfattande bok, Världens litteraturhistoria, nämner Göran Hägg inte alls den ryske författaren Michail Lermontov. Detta kan man se som ett tecken på att Lermontov, utanför Ryssland, är tämligen okänd, eller i alla fall att han i Sverige inte ses som någon som självklart platsar bland de allra viktigaste i rysk litteratur. I hemlandet är han däremot, som Kristina Rotkirch skriver i förordet till Lasse Zilliacus nyöversättning av Lermontovs diktverk Demonen, ”en fixstjärna, tätt intill Pusjkin, som påverkat den ryska litteraturens utveckling och som framför allt upplevs som en levande klassiker”.

Michail Lermontov var en poet och romanförfattare från Moskva. 1837 gav han ut dikten Smert poeta (En poets död) i vilken han anklagade högt uppsatta personer vid hovet för att vara skyldiga till Aleksandr Pusjkins död i en påtvingad duell. Som straff förvisades Lermontov till Kaukasus samma år. Lermontov var starkt påverkad av Pusjkins verk. Fyra år senare avled han själv, 26 år gammal, i en duell.

I Kaukasus fick han ny inspiration för romantisk diktning och det är bland annat i bergen i Kaukasus, som hans diktepos Demonen utspelas. En annan inspiration för hans diktning var den brittiske poeten Lord Byron. Byrons lyrik och frihetsideal var en förebild.

Lermontovs första huvudverk är alltså dikteposet Demonen, som blev färdigt 1840 och utgavs 1841. Han hade arbetat på det sedan han var 15 år gammal och skrivit om det ett flertal gånger. Den åttonde versionen var slutversionen. Men han skulle själv aldrig få se sitt verk i tryck.

Idag är Demonen en av den ryska litteraturens mest älskade dikter, skriver Kristina Rotkirch i sitt förord. Den har inspirerat ryska författare, konstnärer och kompositörer. I Demonens dubbelnatur kunde Lermontov ge uttryck för sin egen konfliktfyllda personlighet, sin olyckliga kärlek, sin upproriskhet och sitt förakt för samtiden.

Den första svenska översättningen av Demonen utkom 1887, men sedan 1893 har det inte utkommit någon ny översättning, förrän den översättning som här föreligger. Utgåvan är tvåspråkig. Det ryska originalet återfinns på bokens vänstersidor, den svenska översättningen på högersidorna. Idealiskt, med andra ord! I boken finns dessutom både ett förord, det som omnämnts ovan, och ett efterord skrivet av översättaren.

Demonen handlar om en odödlig ond andes tragiska kärlek till en jordisk kvinna. Dikten rymmer stor dramatik och passion. Det är inte en särskilt lång dikt, men den innehåller mycket: ett storslaget bergslandskap med vackra naturscenerier, våld – ja, naturligtvis – djur av olika slag, människor och odödliga varelser. Själv är jag inte så imponerad av själva grundberättelsen i dikten. Där finns cementerade könsroller, och ingen överdrivet originell handling, i alla fall inget nytt för den nutida läsaren: underskön ung kvinna förlorar sin älskade, går i kloster och frestas av en demons passionerade åtrå. Men dikten hör verkligen den romantiska diktningen till med alla dess ingredienser, och den ansågs dessutom omoralisk. Behållningen för mig personligen är skönheten i skildrandet av vackra naturscenerier och när det handlar om vad odödliga goda väsen har för sig. Här är några lösryckta exempel:

Högt på Kazbek, som diamanter,
skimrade snö och evig is

Där popplar stod som pelarsalar
vid bäckar som med ystert brus
flöt över färggrant bottengrus!
Där silverklang från näktergalar
genljöd i rosendränkta dalar
av obesvarat kärleksrus!

På klippan invid vägen finner
man blott ett enkelt kors som minner
om offren, rest av okänd hand.
Murgrönan smeker det och spinner
omkring det en smaragdgirland
där daggdroppar i solljus brinner.

Med sorg sågs ängeln först betrakta
den arma likt en öppen grav.
Så rörde han sin vinge sakta
och sjönk i nattens stjärnehav.

Läsningen av Demonen gör mig nyfiken på Lermontovs prosa. I den text som i Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur behandlar Lermontov, står det att ”han efterlämnade ett par romanfragment, som i avseende på psykologisk insikt betraktas som förelöpare till Dostojevskij”. Kopplingen till Dostojevskij är intressant och jag ska så snart tiden medger läsa Lermontovs enda fullbordade roman, Geroj nasjego vremeni (Vår tids hjälte) från 1840, som är hans mest kända verk. Romanen har översatts till svenska inte mindre än fyra gånger och den första svenska översättningen utkom redan 1844.