Det finns ett jag i den här boken. Men det är trängt och inklämt mellan andra röster. Jaget återger bara vad andra säger, det talar aldrig själv. Det blir ett redskap för de andra, fast i korselden mellan de olika tankarna och temperamenten. Samtidigt som detta faktum är en illusion. Det är ju trots allt jaget och ingen annan som står för återgivandet.

De röster som talar är familjemedlemmar: en mor, en far, en bror. Ibland en mormor och en morbror. Det de talar om är ursprung, uppror, språk och familj. Födelse, rötter, var man kommer ifrån och var man hör hemma. Om modern är pragmatikern, som anpassar sig till läget och det nya landet, så är fadern idealisten, vars verkliga liv för alltid kommer att vara som frihetskämpe i den kamp han lämnat bakom sig. Så här kan det låta:

Min far sa: Om det gick att tävla i martyrskap skulle din mor göra allt för att förlora
Min mor sa: Hjärtat är inte som knäet som kan böjas av fri vilja
Min far sa: Även den tupp som inte gal får se solen stiga
Min mor sa: Men om hönan inte värper serveras hon själv till middag

Och det blir tydligt att jaget har ett komplicerat förhållande till framför allt sin mor. Relationen mellan dem båda löper som en mer eller mindre synlig tråd genom texten, och laddar den så att den stundom glöder. Modern känner sig sviken av dottern, som hon menar inte är tacksam nog för det hon fått av henne, manifesterat i bröstmjölk och språk. Hur kan någon så annorlunda ha fötts ur hennes kropp?

Min mor sa: Ur cellernas delning
ur ett genetiskt material
ur din fars huvud
Men inte ur mig

Min far sa: Ur civilisationernas kamp
ur en grundläggande antagonism
ur mitt trötta huvud
Men inte ur henne

Istället är det faderns version dottern anses stödja när hon nu förråder sin mor genom att med det språk hon lärt henne skildra familjens historia ur faderns perspektiv. Ändå känner man som läsare hur jaget hela tiden behåller en närhet till modern, en vetskap om vad hon gjort och gör för familjen, kanske till och med inser det förnuftiga i hennes val. Men ändå inte känner så.

Det är väldigt poetisk lyrik, nästan med drag av aforismen i många fall. Och det är lättillgängligt, det går att läsa fram en berättelse på en gång. Men ju mer jag tänker desto fler saker ser jag i texten som komplicerar den. Den handlar om hur man handskas med olika livsinställningar, och inte minst om hur man som barn navigerar bland föräldrarnas minnen. Det är inte så enkelt som att säga att mamma eller pappa valde rätt, kanske var det inte ens ett val de kunde göra.

Det de kanske kan påverka är det arv de lämnar till sina barn, två personer som uppenbarligen sysselsätter sig mycket med vad det innebär att leva med det arvet. Vitsvit är också en politisk bok, i den mån att den ställer sig frågan: vad gör kamp och revolution med oss? Hur förändras vi av kampens utgång? Hur snabbt tar vi över förtryckarens språk om vi vunnit, hur snabbt inordnar vi oss i förtrycket om vi förlorar?

Saker ställs på sin spets här, men ingenting blir definitivt avgjort. Varje gång man tror att man tänkt en tanke färdigt så visar Vitsvit vägen för att dra den lite längre.