Recension

: Plats
Plats Pija Lindenbaum
2013
Norstedts
7/10

Kvinnan och hunden

Utgiven 2013
ISBN 9789113050461
Sidor 134

Om författaren

Fotograf: Peter Jönsson

Pija Lindenbaum, född 1955, uppvuxen i Sundsvall. Hon är utbildad på Konstfack och arbetar som tecknare, formgivare och författare. Några av hennes mest uppmärksammade bilderböcker är Else-Marie och småpapporna, Boken om Bodil och trilogin om Gittan. Hon har bland annat tilldelats Elsa Beskow-plaketten och Augustpriset.

Sök efter boken

Plats är en bok som handlar om en kvinna och en hund. Och om att försöka hitta en plats för sig själv, ett utrymme som rymmer en.

Vi möter en kvinna i äldre medelåldern. Hon är gift med en man som sakta har börjat kännas henne främmande. Sonen har hon också tappat greppet om, och har svårt att känna att det är samma barn som hon brukade älska. Arbetet är slentrianmässigt, den hemlige älskaren som finns där till trots. Tills hon skaffar en hund. Plötsligt är det bara den som betyder något.

Huvudkaraktärens konflikt mellan det inre och yttre är en central tematik i romanen. Berättarjagets inre protesterar starkt mot omgivningens påträngningar i form av sociala förväntningar. Hon föraktar all form av kontakt och är, trots sitt leende, vänliga, konstruerade yttre helt osympatisk i sina tankar om och värderingar av det som pågår runt omkring henne. Den här karaktären uttrycker ingen kärlek eller värme, inte ens valpen som hon tar om hand kan hon knyta an till. Istället utövas ett brutalt maktspel mellan henne och hunden, som gör henne mer och mer beroende av honom, trots kärlekslösheten.

Romanens förtätade ton ökar genom berättelsen, i takt med att huvudkaraktärens fokus blir allt snävare inställt på hennes och hundens samvaro. Men det är trots förtätningen en demonstrativ och kallt betraktande berättarröst som skildrar tillvaron, inte passionerad eller känslostyrd. Tack vare den här typen av berättarröst tar det lite tid för mig att registrera textens suggestiva drag, och förvåningen blir desto större när jag tillslut börjar tveka: Vad är verklighet? Finns hunden? Hur mycket av det som berättats är kanaliserat genom ett psykostillstånd? Vad har egentligen hänt i den här berättelsen? Detta är förstapersonperspektiv när det utnyttjats som bäst.

Lindenbaums språk upplever jag inte som självklart. Om det är någonting som vittnar om att romanen är författarens debut hos den vuxna publiken, så är det möjligen detta, att språket ibland kan upplevas som aningen konstruerat. Men det är trots allt i stort sett funktionellt och det avskalade stildraget är ju med största sannolikhet ett genomtänkt beslut.

En språklig detalj vill jag uppmärksamma, eftersom det för mig blir en demonstration av ett språkligt ställningstagande: Lindenbaum använder ”mej”, ”dej”, och ”säjer” framför de nu för tiden konventionella ”mig”, ”dig”, ”säger”. Varianterna blir ett brott mot den i övrigt demonstrativa, allvarsamma tonen och för mig personligen sattes textens funktionalitet på prov: Varje gång jag läste orden (eller kanske särskilt ”säjer”) rycktes jag ur berättelsen och började fundera på språket istället. Med detta sagt vill jag understryka att jag inser att många förmodligen inte hade reagerat alls på Lindenbaums stavningsvarianter. Men fungerar du som jag finns det risk för störningsmoment i romanen.

Lindenbaum har skrivit en fascinerande historia, och trots att jag inte är helt överväldigad ser jag fram emot att få läsa mer av henne.

Christina Skagert

Publicerad: 2013-05-12 00:00 / Uppdaterad: 2013-05-11 15:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5226

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?