”Hat” tycks vara nyckelordet den här säsongen. Från Magnus Lintons De hatade till Maria Svelands Hatet och Johanna Langhorsts Förortshat. Sticker någon boktitel ut verkar det vara med ironisk svärta som hos Henrik Arnstads Älskade fascism eller Marcus Priftis synbart schlagerkäcka Främling, vad döljer du för mig? – båda handlar inte desto mindre om hat.

På omslaget till Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet syns ett säreget svartvitt mönster. Tittar man lite närmare är det uppbyggt av anonyma profilbilder och hatiska kommentarer med antal ”likes” under. Snyggt. Och obehagligt.

Kanske inte minst för att vi på relativt kort tid vant oss vid att det är såhär det ser ut. Rör man sig på nätet stöter man på dem: hoten, fördomarna, de rasistiska myterna. Sexismen. Ord som ”pk-maffian”, ”kulturberikare”, ”islamisering”. Ett tonläge som blivit så uppskruvat att man skulle tappa andan – om det inte vore för att vi gradvis just vant oss.

Bjurwald börjar sin bok på samma sätt som Sveland inleder sin, Hatet, med personliga kommentarer och hot mot dem själva. Bjurwald är, enligt tråden om henne på Flashback, en ”korkad hora” som ska ”straffknullas”, en ”psykotisk rasförrädare” som borde avrättas med nackskott. Jag undrar om hon vant sig? Om det gick lika lätt som för oss som mestadels står passiva vid sidan av? Som kanske blir lite upprörda, när vi orkar, men snart surfar vidare?

Var kommer det ifrån, allt det där hatet? Hur kan vi ha de bästa av förutsättningar – materiellt, ekonomiskt, tekniskt – och ändå vara så arga och rädda hela tiden? Vilka är de, de där människorna som skriver den typen av grejer till en okänd annan människa? Som tycker att det är ett rimligt sätt att kanalisera … vad tusan det nu är de egentligen behöver kanalisera?

”Kontrajihadister” kallar Bjurwald dem oftast. Anders Behring Breiviks väg från något sånär nyanserad kommentator till terrorist och massmördare går som en röd, eller kanske snarare blåbrun, tråd genom skildringen. De första psykologutlåtandena såg hans föreställningar om en internationell gemenskap i heligt krig mot islam och mångkulturalismen som psykotiska vanföreställningar. Så var det inte, menar Bjurwald. Breiviks gemenskap fanns där. På nätet.

”Det sägs ofta urskuldande att internet bara är ett verktyg, men det stämmer inte riktigt längre”, skriver Bjurwald. Genom anonymiteten på nätet, genom samhällets flathet (måste man nog faktiskt kalla det) att upprätthålla lagen också på nätet, och inte minst genom att människor lever i sin egen ”filterbubbla”, där de bara läser det som bekräftar deras egna upplevelser och åsikter, där kan trösklarna höjas. Sätt att uttrycka sig, sätt att tänka normaliseras. Människor radikaliseras – några så till den milda grad att de till slut är beredda att ta till våld. IRL.

Det jag egentligen skulle vilja veta är varför. Vilka? Hur? Och varför? Kanske är det omöjliga frågor att svara på, men jag skulle önska mig en bok som gav de frågorna lite mer tid, försökte borra lite djupare. Skrivbordkrigarna är ingen dum början, men jämfört med Bjurwalds tidigare bok om högerextremism, Europas skam, känns den en smula framhastad. Greppar på bredden där den borde gripit efter djupen, borde grubblat vidare på analys och formuleringar en runda till. Kanske blev det lite bråttom för att hinna med i bokmarknadens tidvattenvåg om hatet?

Det hade nog inte varit nödvändigt, tyvärr. De här frågorna försvinner inte över en natt.