Journalisten Jonas Malmborgs skönlitterära debut tidigare i år, romanen Fältöversten, handlar om tillvaron för några tonåringar i slutet av 80-talet, bosatta i området kring Karlaplan, på Östermalm i Stockholm. I början av 70-talet byggdes vid Karlaplan bostadskomplexet Fältöversten, det invigdes 1973. Det bestod av hyresrätter, därmed fick området till viss del samma problem som förorter kan drabbas av. Skillnaden blev stor gällande levnadsförutsättningar och livsstil; mellan de ofta mindre bemedlade och lågutbildade som kom att bo i områdets hyresrätter, och de högutbildade och välbeställda som bodde i omgivande äldre och mer påkostade hus. Romanen ger en skarpsynt inblick i de motsättningar mellan sociala klasser som funnits. (Idag består Fältöversten av bostadsrätter.) Trots alla skillnader gick familjernas barn i samma skola: Gärdesskolan. Deras olika bakgrund kunde leda till mobbning och slagsmål.

Jag utgår från början att romanen till stor del vilar på faktabakgrund och innehåller sådant som kunde ha hänt eller har hänt. Hela tiden under läsningen undrar jag över vilka som är Jonas Malmborgs egna erfarenheter. Romaner behöver inte ha någon som helst koppling till författaren själv, men i detta fall hopar sig frågorna ändå. Växte han själv upp i området, eller rent av i just Fältöversten? Har det mesta verkligen hänt på riktigt, eller är händelserna bara delvis baserade på verkligheten? Svaret får jag till viss del i Jonas Malmborgs blogg. (Se länken intill.)

Det kan vara svårt att skriva om och därmed bedöma romaner till vilka man själv har väldigt lite koppling. Vem som helst kan förstås till viss del leva sig in i hur det är att vara barn i en familj, där en eller båda föräldrarna missbrukar alkohol, tabletter eller andra droger. Men går det verkligen att förstå detta, på allvar, för någon som själv vuxit upp med ett privilegierat avstånd från sådant? Mobbning har väl alla upplevt på något sätt eller i alla fall snuddat vid att uppleva, men att verkligen vara ett mobboffer är inte en allmän erfarenhet. Gängslagsmål och gängbildning hör också till sådant de flesta nog inte kommer i direkt kontakt med. Därför är jag egentligen fel person att recensera Jonas Malmborgs roman.

Min blick är därför placerad utanför igenkännandet, vad gäller de flesta av romanens konflikter, på ett helt annat sätt än någon som varit med om detta tätt inne i sitt eget liv. För någon som levt på platsen, kan romanen naturligtvis betyda väldigt mycket, och ett helt annat omdöme kan då ges. Mitt igenkännande består allra mest i referenser som finns i romanen från livet, som det var i slutet av 80-talet: musiken som fanns då, TV-programmen, händelserna – att samhället var så gott som fritt från mobiltelefoner och så vidare, vilket känns intressant att läsa om. Och så tittar jag på romanstrukturen.

Romanen hade i min ögon vunnit på att komprimeras, det blir en hel del upprepningar på samma tema, för den är så lång: över 500 sidor. Samtidigt förstår jag att författaren vill säga så mycket han kan om temat som romanen berör. Vrida och vända på problematiken, borra sig ner i de mycket angelägna ämnena mobbning och klasskillnader och hur föräldrars klasstillhörighet, yrke och förmögenhet formar deras barn under uppväxten. Även hos de rika och högutbildade finns det problem: otrohet, skilsmässor – där barn kommer i kläm, konkurrens mellan syskon, höga krav från föräldrar.

Romanen handlar huvudsakligen om två ungdomar som är huvudkaraktärerna i många av romanens kapitel. Delvis handlar boken om Jakob, vars pappa är hjärtläkare och forskare. Hans familj bor alltså inte i Fältöversten. Därefter går handlingen över till Maj-Lis och hennes bror (båda blir mobbade). De bor med sina föräldrar i Fältöversten och deras pappa arbetar som renhållningsarbetare på Stockholms Stads gatukontor. Inkilade mellan romanens kapitel finns faktatexter som berör Fältöversten. Där finns texter från en reklambroschyr för Fältöversten, intervjuundersökning gällande de boende, statistik, skrivelse från socialtjänsten, tidningsartiklar och utdrag ur rättsfall.

Jakob, läkarsonen, får av en slump kontakt med en något äldre kille, som inte tillhör hans sociala klass. Han är son till en ensamstående kvinna, bor i Fältöversten och är medlem i det fruktade och ökända Fältagänget. På så sätt dras Jakob med in i gänget och får uppleva vad de sysslar med inifrån: inbrott, stölder, slagsmål, trakasserier och drogmissbruk – de olika världarna får här mötas i Jakobs upplevelser.

Fältöversten är en berättelse med ganska mycket våld och social misär. Det vilar ett hot över ungdomarna på grund av mobbning och gängbildningar, i varje vrå av ungdomarnas tillvaro verkar konflikten lura. Gängbildningar leder till slut till sammandrabbningar. I romanen finns många obehagliga scener, som är skrivna på ett inlevelsefullt sätt.

Det som jag uppfattar som mest sorgligt i romanen är den stereotypa människoskildringen. Den är säkert riktig, det kan nog se ut så här. Människor är kanske så fyrkantiga och enkelspåriga – att om man har ett arbete som renhållningsarbetare, så måste man dricka massor av billig starköl och röka kopiöst, äta ensidigt och onyttigt och förlora kollen och viljan att tänka på sin hälsa. Och om man är överklass eller högutbildad, med välbetalt jobb – är man mån om att äta bra mat, dricka fina viner och vara noga med sin hälsa. För de högutbildade är skolan viktig och man håller koll på barnens resultat, för de lågutbildade och mindre bemedlade finns det inte mycket till intresse. Bland de ungdomar som tillhör överklassen kan det säkert under en blöt fest hända att man gör Hitlerhälsningar. Visst jag är medveten om att kontraster är effektfulla i en roman, men är det alltid verkligen så här svartvitt? Då måste man misströsta om mänskligheten.

Slutligen kan jag med sorg konstatera det faktum, som redan bekräftats miljoner gånger, att motsättningar och konflikter mellan olika grupper av människor verkar ha varit, är och kommer alltid att vara något som dominerar mänskligt liv.