När tonårige Titus ser gamla bilder på människor som går runt och håller i sina datorer så tänker han att det är som om folk skulle gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Bisarrt. Opraktiskt. Onaturligt. Titus och hans kompisar har, liksom den stora majoriteten av i alla fall amerikanerna, själva hjärnan uppkopplad mot nätet, […][...]

Märk: Vanja (fullständigt NAMN: Brilars Vanja Essre Två) kommer med TÅG till STADEN Amatka, längst ut vid KANTEN av civilisationen. Hennes SYSSELSÄTTNING där är att prata med MEDBORGARE för att undersöka intresset för HYGIENPRODUKTER från det något rikare Essre, där man specialiserat sig på sådant. Hon märker Amatka: en GRUVA, en kall och gråskitig STAD […][...]

Framtiden ser mörk ut – i alla fall om vi ska tro våra skönlitterära författare. Inte minst ungdomsböckerna, ”Y/A” eller ”crossover” – kärt barn har många namn – frossar, i spåren av Suzanne Collins Hungerspelssuccé, eller vem det nu var som var först, i framtidsvisioner, den ena dystrare än den andra. Vägarna dit verkar oräkneliga. […][...]

Veronica Roth är författaren som skrev en miljonsäljande sci fi-trilogi medan hon studerade på universitetet i Chicago. Divergent är titeln på den första boken i serien som kommer att bli till film framöver. Hjältinnan i romanen heter Beatrice ”Tris” Pryor. Hon lever i ett futuristiskt Chicago där man delar upp samhället i olika falanger utefter […][...]

Tänk dig att du tar Kajsa Ekis Ekmans debattbok om surrogatmödraskap från härom året, Varat och varan, och slänger den i en mixer ihop med Francine Pascals menlösa flickboksserie som åtminstone jag slukade i början av 90-talet, Tvillingarna på Sweet Valley High. Strössla med lite science fiction, och tadaa: Bumped. I Megan McCaffertys framtida USA […][...]

I åtminstone min utgåva av Reqiuem, den sista delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi, finns en bonusnovell om karaktären Alex, huvudpersonen Lenas första kärlek. Det stör mig lite. Jag tycker inte att man avslutar en episk dystopisk trilogi bara för att på nästa sida säga ”Jo, och förresten –”. Den texten borde mycket hellre ha funnits […][...]

Jag gillar skräck, dystopier och apokalypsskildringar, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i zombies. Dom känns liksom för…orealistiska. Efter att ha läst Varma kroppar tycker jag inte mer om zombies generellt, men jag tycker väldigt mycket om R, huvudkaraktären. Vi får möta R när han tillsammans med ett gäng andra zombies är ute och […][...]

Det är nästan omöjligt att inte börja från början och citera inledningsraderna till Sofia Nordins En sekund i taget: Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Ja, 13-åriga Hedvig flyr från de döda. Uppe i lägenheten ligger mamma, pappa och […][...]

Vid gränsen mellan Portland och Vildmarken försökte Lena, en obotad, korsa gränsen tillsammans med sin pojkvän Alex, en ogiltig (också obotad). De gjorde det allra mest förbjudna, älskade varandra och flydde för kärlekens skull. Där Delirium avslutades sköt gränsvakterna mot Alex och Lena. När Pandemonium börjar vaknar Lena hos en grupp ogiltiga som hittade henne […][...]

Det är en komplicerad känsla, att läsa sista delen i en trilogi. Man har kanske väntat länge på att författare och förlag ska få ändan ur vagnen, och vill ha ett avslut. Ett bra slut. Ett slut som löser alla knutar, men kanske ändå inte stänger till berättelsen helt? För samtidigt vill man ju inte […][...]