Recension

: Bret Easton Ellis och de andra hundarna
Bret Easton Ellis och de andra hundarna Lina Wolff
2012
Albert Bonniers Förlag
6/10

Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi

Utgiven 2012
ISBN 9789100127794
Sidor 284

Om författaren

Lina Wolff är född 1973 och bosatt i Hörby. Hon har tidigare bott i Italien och Spanien. 2009 debuterade hon med novellsamlingen Många människor dör som du. Romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012) belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris. Hennes tredje bok, De polyglotta älskarna (2016) vann kritikernas gillande och tilldelades Augustpriset för bästa skönlitterära bok.

Sök efter boken

Bret Easton Ellis och de andra hundarna. Givetvis vill jag läsa en roman med en sådan titel! Den blir otroligt gäckande genom sin totala brist på anspråkslöshet. För förlåt mig Jeanette Winterson, min och många andras husgud, men hur förförisk är en boktitel som Fyrväktaren i all sin enkelhet? Inte särskilt. Hade någon annan än Winterson stått som författare är det inte alls säkert, eller ens troligt, att titeln fått mig intresserad av dess historia. Med en titel som Bret Easton Ellis och de andra hundarna däremot, då sugs jag in i en annan världs villkor, logik och bildspråk på ett enda ögonblick. Jag har ingen aning om handling eller karaktärer, men jag är redan med. Ja, det här vill jag läsa. Bring it on!

Lina Wolff, som tidigare gett ut novellsamlingen Många människor dör som du, debuterar som romanförfattare med Bret Easton Ellis och de andra hundarna. För sin novellsamling fick hon idel positiva ord, bland annat av Jessica Gedin som beskrev hennes berättelser som ”nonchalant hårdkokta”. Just detta ”hårdkokta” genomsyrar även denna roman. Eller nej, kanske inte hårdkokta … men distanserade. Wolff fläker inte ut sina karaktärers känslor eller tankar för läsaren. Hon beskriver handlingar, skeenden, blickar och repliker. Men allt är väldigt osentimentalt. Det är stilsäkert och snyggt, och det är konsekvent genom romanens alla tre delar.

I centrum av berättelsen som utspelar sig någonstans i Spanien, kanske i utkanten av Madrid, finns Araceli – en flicka som under romanens gång befinner sig precis i skärningspunkten mellan att vara barn och att vara kvinna. Det är hon som samlar berättelser från människorna hon träffar, och det är dessa berättelser som bildar romanen. Aracelis egen historia fungerar som en ramberättelse, och inom denna överlämnas ordet till olika personer som i jag-form får utrymme att berätta sin historia. Så som de berättar den för Araceli.

Så väl karaktärer som levnadsöden är spretiga – det är mannen som blivit handlöst förälskad i en kvinna han inte förstår sig på och som dessutom fått veta att hon snart ska dö. Det är kvinnan vars kärlek till sin man dör i samma sekund som deras barn dör, påkörd av en lastbil och kvarlämnad i väggrenen. Det är Aracelis jämnåriga väninna som låter äldre män förälska sig i henne och försörja henne, som en form av emotionell prostitution. Och det är mannen som sörjer sin hustrus tillbakadragenhet, och som plötsligt befinner sig i en härva av utpressning, utnyttjande och otrohet. Steget från novell till roman är med den här berättartekniken inte långt – romanen byggs helt och hållet av separata berättelser presenterade i sin helhet. Berättelser som sedan lämnas för att ge utrymme för nästa.

Kanske ska man dock inte säga att Araceli är centrum i berättelsen, för trots att man aldrig får höra denna röst själv berätta sin historia är det kring Alba Cambó som allting utspelar sig. Alba bor i lägenheten under den där Araceli bor med sin mor. Det är Alba som snart ska dö. Det är Alba som har kvinnan med den döde sonen som hembiträde. Och det är Alba som orsakar utpressningen av den olycklige mannen. Hon är ljuskällan kring vilka övriga karaktärer svärmar, och det är genom deras ögon vi försöker förstå oss på henne.

Under hela läsningen får jag gång på gång associationer till Gabriel Garcia Márquez‘s roman Krönika om ett förebådat dödsfall. Först bara bilder, eller ännu mer diffust – en känsla jag känner igen. Efter hand blir det lite mer förståeligt varför dessa två romaner placeras i samma fack i min hjärna. I dem båda är förutsättningarna klara från första stund: någon, och alla vet vem, kommer att dö innan romanen är slut. Det är inte det som är gåtan. Istället försöker författarna svara på andra frågor. Garcia Marquez går igenom skeende för skeende för att bena ut hur det egentligen kunde ske, vilka i ögonblicket triviala beslut som i förlängningen bidrog till mannens död. Wolff ger i uppdrag åt Araceli att med hjälp av andras upplevelser pussla samman en bild av vem Alba Cambó verkligen var. Ett uppdrag lika ogenomförbart som Garcia Marquez’s. Det som skulle bli en enhetlig bild blir istället ännu spretigare, ännu mer prismatiskt. Berättar man allt blir det spretigt och oförståeligt. Berättar man bara en historia blir det i sig osant och förenklat.

Mycket av handlingen i Bret Easton Ellis och de andra hundarna är tung att läsa – det är ojämlika relationer, det förekommer sexuellt våld och det är överlag stor brist på medmänsklighet, respekt och förståelse mellan karaktärerna. Jag, som nästan alltid tänker ’berätta inte, gestalta’ när jag läser, får här faktiskt för mycket gestaltning och för lite tid till reflektion. Karaktärerna är stundtals väldigt distanserade mot varandra, och samtidigt berättas allt med ytterligare distans gentemot karaktärernas känslor och tankar. Det blir för mycket distans för att jag ska … jag tänkte skriva ’tycka om det’ men i själva verket blir det för distanserat för att jag ska må riktigt bra. Det är för tungt och för kyligt. Den kombinationen fungerar inte för mig.

Och vad var grejen med titeln då? Jo, Bret Easton Ellis är verkligen en hund. En byracka i en hundgård på en sjabbig bordell. En hund bland andra hundar med stora manliga författare som namne. Hundar som kvinnorna tar ut sin frustration och maktlöshet på, efter ett tips de fått från en feminist från storstaden. Hur ni ska tolka det? Fråga inte mig. Jag bara återberättar. Precis som Wolff.

Marie Gröön

Publicerad: 2013-03-17 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-16 00:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5138

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?