Quentin Jacobsen har inte haft överdrivet mycket att göra med sin övermåttan förtjusande granne, Margo Roth Spiegelman, sedan de var kompisar som barn. En natt, några veckor innan de ska gå ut high school, dyker hon emellertid upp i hans fönster och vill ha med honom ut på äventyr.

”Tonight, darling, we are going to right a lot of wrongs. And we are going to wrong some rights. The first shall be the last; the last shall be first; the meek shall do some earth-inheriting. But before we can radically reshape the world, we need to shop.”

Sagt och gjort. Quentin blir indragen som chaufför och medhjälpare i en elvapunkters hämndplan. Efter att ha inhandlat tre hela fiskar, blå sprayfärg, hårborttagningsmedel med mera drar de runt i Florida och gör nattliga räder mot utvalda skolkamrater. Det är en spektakulär natt.

Morgonen därpå är Margo försvunnen och Quentin börjar inse att det är upp till honom att hitta henne innan det är för sent. Om det inte redan är för sent?

Det har påpekats att John Green skriver samma karaktärer om och om igen, och visst har Q och Margo en hel del gemensamt med till exempel Miles och Alaska i Var är Alaska? Quentin är precis som Miles en lätt nördig, beläst och skötsam ung man, med en djup fascination för en lite ouppnåelig, gåtfull och livlig ung dam. Margo är liksom Alaska inte helt lätt att få grepp om. Hon är, med Q:s ord, flickan som älskar mysterier så mycket att hon själv blir ett mysterium.

Med allt det sagt är det här en annan berättelse ändå, och grejen med Green är dels att han är så skoningslös att man romanen igenom vet att det kan sluta hur som helst – dels att han ju gör det så jäkla bra. Han väver ihop sin historia och sina karaktärer med underbar humor och fingertoppskänsla både för udda detaljer och för det djupt mänskliga.

Titelns ”Paper towns” kan betyda flera saker. En del har förstås med kartor och resplaner att göra. Andra med känslan av att vara tvådimensionell, en pappersmänniska i en pappersstad. Hur väl känner vi andra människor? Klarar vi av se dem från flera håll? Är mysteriet Margo någon helt annat än människan Margo? Och vem är egentligen Quentin för henne?

Det låter kanske pretentiöst när man försöker bena i det så här, men Green har en förmåga att balansera det djupt existentiella med det knasigt specifika. Paper towns är till lika delar buspojks-action och road movie, sista natten med gänget och klassiskt mysterium. (Har förresten inte själva namnen Margo och Q något klart noir över sig?) Lägg därtill att Walt Whitmans dikt ”Song of myself” ur Leaves of grass spelar en viss roll för mysteriets lösning, och du kan möjligen börja ana vilken charmerande blandning berättelsen består i.

Böcker må rent faktiskt bestå av just papper, men Paper towns är långt ifrån tvådimensionell. Den är däremot ganska svår att lägga ifrån sig.