Suss är en drömmare. Hon föredrar golv framför fina stolar, skriver, målar skämtsamma karikatyrer och gör verbala, sprakande kärleksförklaringar till ”B-människan”; den som är inkomplett och mänsklig.

Hennes föräldrar är ”A-människor” och överklass. Kanske är det därför hon verkar vara född med fågelvingar och flaxar livligt i en antimaterialistisk vilja, bort från marken, konventionerna och normerna som A-människornas perfektionistiska skal påbjuder, tvingar in i. Hellre då flyga och känna vindens kraftfullt smekande närvaro, bringa hennes hår i oordning, nypa henne i kinderna och göra henne medveten om att hon är vid liv; och inte en fint utmejslad möbel i ett möblemang där allt har sin plats för att utgöra något fint, perfekt, materiellt inordnat, statiskt och livlöst.

Suss man och stora kärlek i livet vill ha ett stort fint hus, sportbil och barn som han kan träffa när han får tid över. Han binder Suss till den materiella vardagens måsten, genom sin frånvaro. I sin ensamhet sörjer Suss sina drömmar om att flyga. Långsamt tilltar ilskan och förgiftar hennes tillvaro. Hon blir en möbel utan vilja och för ett skuggliv, existerar som en skugga bakom sin karismatiske man.

Frågan är hur en nedbruten bryter sig loss? Kan den nedbrutne byggas upp, eller fortsätter denne brytas ned i en ond cirkel av dåligt mående som skapar dåligt beteende som skapar dåligt mående?

Stäpplöperskan är en komplex berättelse av vardag, dramatik, drömmar, hopplöshet, hat och kärlek. Den börjar i en vacker förälskelse och fortsätter i en kristallklart rasande uppgörelse, som är så konkret och tydlig att den påminner om Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek (jag syftar här på stilen i Drougges bok, inte misshandeln). Men uppgörelsen behöver inte nödvändigtvis bara handla om en man. Relationen mellan mannen och kvinnan i Stäpplöperskan skulle kunna ses som en psykosocial granskning av en nutida kärleksrelation mellan man och kvinna. Här, med ett stort fokus på att kvinnan får dra största lasset hemmavid, varvid mannen ges större utrymme att förverkliga sig själv i karriären.

Jag gillar komplexiteten i boken. Kärlek och välvilja varvas med destruktivitet, och råa meningsutbyten om sådant som gör mest ont, görs i gester av ärlighet; för den verbalt och känslomässigt öppna relationen. Suss är inte heller ett ypperligt föredöme av passiv godhet. Hon försöker mest klara sig i en verklighet som inte är så lätt att tackla. Eftersom hon inte är detta föredöme, tror hon sig om att vara dess motsats. Den som inte är fullkomligt god, måste ju vara ond…