Krönika

August Strindberg 2012: Strindberg och Grand Hôtel

Om man är hungrig och törstig och i Stockholm vill känna sig lite strindbergsk så här under de sista skälvande månaderna av Strindbergsåret, så är det inte bara Berns, Hasselbacken, Operakällaren eller Djurgårdsbrunn man kan besöka. Grand Hôtel är också ett etablissemang som Strindberg frekventerade. Där kan man till exempel ta en drink i Cadierbaren och äta smörgåsbord på Verandan.

Grand Hôtel byggdes under några år på 1870-talet. Hotellets ägare var fransmannen Jean François Régis Cadier och det invigdes i juni 1874; då var August Strindberg 25 år gammal. Det var ett mycket påkostat hotell, det innehöll sammanlagt 314 rum, varav 250 för resande. Där fanns festvåning, restaurang, kafé, läs- och rökrum, telegrafstation, rak- och frisörsalong med mera. Men hotellet var inte riktigt lika stort och högt som det är nu. Det har byggts om och utvidgats under årens lopp.

Den ursprungliga huvudentrén låg inne i själva huset. Där fanns en inre körbana, och på denna kunde man åka in i hotellet i sin hästdroska och stiga av under tak. Detta gav skydd mot väder och vind och även mot nyfikna blickar från folk på gatan. I och med ombyggnaden av hotellet i slutet av 1890-talet togs denna inre körbana bort.

I hotellets källarvåning fanns två populära restauranger: det vackra Porslinskaféet och det omtyckta frukostrummet kallat ”Gropen”. (Dessa lokaler försvann också i slutet av 1890-talet). I det lindblomsgröna kaféet eller schweizeriet kunde man på ett stillsamt sätt till exempel dricka kaffe och likör och läsa en tidning. I den andra lokalen ”Gropen”, gick det vildare till och den restaurangen blev snabbt populär bland stans teaterfolk, författare och konstnärer. Restaurangens namn kom sig av att denna lilla kaférestaurang alltså låg i källarvåningen, nedgången låg till höger om den inre hotellentrén, och man var tvungen att gå ner några trappsteg för att komma dit. Här samlades efter teatrarnas slut ungefär samma gäster. Idel kända ansikten, den tidens kändisar. August Strindberg var en av dem. Författaren, journalisten och skådespelaren Daniel Fallström var också en av stamgästerna och har berättat följande:

Mäster Olofs store diktare satt mest tyst och hörde på och rökte Caporal med en tjuvpojksglimt innerst inne i de gråblå ögonen. Naturligtvis var det teatern som var på tapeten. Och orden skräddes inte. Det var regikonst det vanligen gällde. Hur många små biljetter äger jag inte från August Strindberg där han endast skriver: ”Träffas i Gropen” eller ”Kom till Gropen där Richard Berg och jag väntar dig!” Och naturligtvis med tiden noggrant angiven. Ty Strindberg var punktligheten själv och han ville inte vänta.

Strindbergs sysslingar Nils och Edvard Selander, som var skolkamrater till honom, berättar följande om sin släkting i boken Carl XV:s glada dagar:

God mat tyckte han om och var särdeles belåten, då vi i ”Gropen” på Grand läto framduka en bra sexa, så riklig som de under den tiden serverades.

Senare, under den så kallade Giftas-processen, när Strindberg stod åtalad för brott mot tryckfrihetsförordningens paragraf tre, moment ett: ”hädelse emot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten”, skulle Grand Hôtel spela en roll i hans liv. Strindbergs novellsamling Giftas publicerades av Bonniers förlag den 27 september 1884. Knappt en vecka efter utgivningen blev den beslagtagen på grund av åtal. Åtalet gällde den första novellen i samlingen, ”Dygdens lön”, där Strindberg skrivit om den kyrkliga konfirmationen och menade att det var bedrägeri att se vinet och brödet som Jesu blod och kropp, eftersom vinet var ”Högstedts Piccadon à 65 öre kannan” och brödet var ”Lettströms majsoblater à 1 krona skålpundet”. Strindberg stod åtalad vid Stockholms rådhusrätt. Stockholms rådhus låg vid den tiden i Bondeska palatset, där nu Högsta domstolen finns.

Strindberg bodde sedan någon tid utomlands, och ville inte åka hem till rättegången, men övertalades till slut. Från Schweiz reste han till Sverige för att närvara vid processen. Han anlände till Stockholm med nattåget från Malmö måndagen den 20 oktober 1884, klockan 8:15, och möttes på perrongen på centralstationen i Stockholm av över tusen människor. De hurrade för honom och han höll där ett tacktal:

Det gläder mig att vi nu kunna börja att få luft i lungorna. När jag reste bort kunde man knappast andas i Sverige. Jag tackar er för edert mottagande och jag ber er vara övertygade om, att vad helst som må komma att hända skall jag göra min plikt.

Första natten i Stockholm bodde Strindberg på Hotell W6, som låg mittemot Centralstationen (där Scandic Continental ligger idag). Men dagen efter, den 21 oktober, (idag för 128 år sedan) såg Albert Bonnier till att han kunde flytta in i ett rum på Grand Hôtel, vilket blev hans hem under den knappa månad han stannade i Stockholm.

Det högsta straffet Strindberg kunde få för detta åtal, som gällde brott mot tryckfrihetsförordningen, var två års straffarbete. Ett mildare straff kunde bli högst sex månader eller böter. Men överheten fruktade upplopp om han skulle bli dömd. Detta bidrog säkert i hög grad till att han den 17 november blev förklarad icke skyldig av Stockholms rådhusrätt. Överläggningen i juryn hade varat i fyra timmar. När saken var klar och Strindberg gick ut på trappan utanför rådhuset, möttes han av en hyllande folkmassa. Polisen fick hjälpa honom att ta sig fram genom folkhavet till en väntande droska. Han återvände till Grand Hôtel, och utanför hotellentrén höll han ett litet tal:

Jag tackar er för er hyllning, men jag tar den icke åt mig personligen. Jag ser i den ett glädjeuttryck över den seger som den fria tanken och det fria ordet vunnit.

Samma kväll firades han med en festmåltid på Grand. Man läste upp lyckönskningstelegram, höll tal och hurrade. Dagen efter, den 18 november, tog Strindberg nattåget söderut tillbaka till sin familj i Schweiz. Även vid avfärden var folk samlade på tågperrongen på centralstationen och hurraropen skallade.

Källor:
Jarnhammar, Lennart: Grand Hôtel Stockholm, 1999
Lagercrantz, Olof: August Strindberg, 1979
Meidal, Björn: August Strindbergs kokbok, 1998
Rasmussen, Alice: ”Det går en oro genom själen” – Strindbergs hem och vistelseorter i Norden, 1996

Eva Björnberg

Publicerad: 2012-10-21 10:00 / Uppdaterad: 2013-10-12 00:47

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?