Genom Modernistas sammanställning av Brigitte Bardot & Lolitasyndromet – Essäer har tidigare oöversatta texter av Simone de Beauvoir blivit tillgängliga för den svenskspråkiga läsekretsen. Essäerna publicerades ursprungligen i franska tidskrifter mellan 1944-1959, och utgör nio filosofiska diskussioner utifrån ett existentialistiskt perspektiv. Översättaren Anna Petronella Fredlunds informativa efterord bidrar med en förtydligande och fördjupande kommentar till samlingen.

Beauvoir framlägger sina filosofiska argument på ett anmärkningsvärt pedagogiskt sätt. Alla tänkbara invändningar mot exisentialismen belyses, och avverkas sedan systematiskt, en efter en. Med omsorg arbetar hon sig fram till frågornas kärnpunkter, noga med att inte tappa läsaren längs vägen. Ingenting lämnas oklart. Abstrakta tankekomplex konkretiseras med levande metaforer och situationsporträtt. Innehållet blir lättillgängligt genom en relativt anspråkslös nivå på det litterära språkbruket. Den personliga, intelligenta och stundvis ironiska tonen förser texterna med en vass udd.

Genom att tolka ordspråk och talesätt som vi dagligen använder för att förklara (eller ursäkta) vårt mänskliga väsen – ”man står sig själv närmast” etc. – urskiljer Beauvoir människans självuppfattning. Denna diskuterar hon sedan utifrån existentialismens bärande tankegångar. I essän Pyrrhus & Cineas ställer hon frågan: om det nu är meningen att jag ska odla min egen trädgård – exakt hur långt sträcker den sig? Med andra ord: vad angår mig, egentligen? Om ni säger mig att jag inte bör gråta över en främlings död, varför ska jag då sörja min bror? Den filosofiska argumentationens egenvärde kan knappast påstås ligga i att uppnå ett resultat eller en problemlösning. Trots detta förser Beauvoir sin läsare med livsråd: en fråga må oundvikligen leda till nästa, men den följs också av något som liknar ett svar. Trädgårdens gränser utstakas.

Beauvoir utmärker sig bland filosofer genom att söka den mänskliga själv- och världsbilden även i området för människans självframställning: kulturen. Filmstjärnor och romankaraktärer analyseras likväl som mytologiska gestalter, sägner och, inte minst, den egenupplevda erfarenheten. ”Ofta i min ungdom sörjde jag över att inte ha någon personlighet”, inleds kapitlet om oförmågan att behålla sin subjektivitet och samtidigt ingå i kollektivet. Dessa vida referensramar gör att Beauvoirs texter framstår som mer dynamiska, konkreta och samtida än utpräglat abstrakta filosofiska texter. De får mig att fundera över flertalet nutida fenomen: från Facebook (”så snart min promenad är klar känner jag behov av att berätta den för en vän”) till curlingföräldrar (”kan mitt vara fullbordas genom att hänge mig åt någon annans vilja?”).

Syftet med Modernistas essäsamling står formulerat i baksidetexten: att ”framhålla Beauvoir som en tänkare i egen rätt”. Utan tvivel åsyftas här Beauvoirs relation till Sartre: hur mannens roll som förespråkare för existentialismen överskuggade kvinnans betydelse som dito. Jag kan bara önska att detta syfte redan är uppnått. Att Beauvoir är en filosof värdig namnet råder det ingen tvivel om. Och skulle det nu någonstans i vårt avlånga land göra det – ja, då råder denna bok bot.