Recension

: En helt ny människa, Jag tänker på Weronica, Vid isens kant
En helt ny människa, Jag tänker på Weronica, Vid isens kant Henri Gylander, Emma Adbåge och Malin Nilsson, Robert Pettersson
2012
Kolik förlag
6/10

Serier i novellformat

Kolik förlag ger tillsammans med Seriefrämjandet ut denna bokserie som består av serienoveller, eller grafiska novelletter, av svenska serietecknare. De här tre, En helt ny människa, Jag tänker på Weronica och Vid isens kant har nummer 6-8 i denna novellettutgivning.

En helt ny människa av Henri Gylander handlar om att mista ett syskon. Ett syskon som man väntat och väntat på, längtat efter och förberett sig inför, men som sedan aldrig kommer. Pojken som är novellettens huvudperson är en av alla de stolta storasyskon vars förhoppningar krossas då föräldrarna kommer tillbaka från sjukhuset – utan någon lillebror eller lillasyster. Denna pojke förlorar inte bara ett syskon, han förlorar även den del av sig själv som skulle ha blivit storebror. Han var fullkomligt redo att spela den rollen. Han har övat. Han har pratat med bebisen genom mammas mage. Och han har förberett sig för att försvara sin bror eller syster mot världens alla monster, just så som det förväntas av en storebror.

en-helt-ny-manniska

Jag älskar hur Gylander i en enda bild kan skildra tidens gång, vardagens monotoni och den blivande storebroderns frustrerade väntan. Likaså hur han skiftar mellan att beskriva yttre händelser och pojkens inre fantasivärld. Det bidrar till att historien genomgående har barnets perspektiv. Och illustrationen av hur pojken liksom krymper och slukas av ett stort mörker då han inser att inget syskon kommer att komma hem till honom är mäktigt drabbande. Jag kommer att tänka på Sara Olaussons serie ur albumet Allt är farligt om mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999. Det är en stillhet i den, en illustration av ett intet, som nästan tog luften ur mig första gången jag läste den. På samma sätt fyller Gylander sina bilder med en stilla väntan, och att skildra något sådant i bild är skickligt.

Emma Adbåge och Malin Nilsson har tillsammans skapat novelletten Jag tänker på Weronica. Den bygger på en historia som Malin en gång berättade för Emma i ett brev – historien om Weronica, den stora, bullriga och omtänksamma kvinnan hon bodde granne med som barn. Weronica som var blind och som sjöng som ingen annan. Och som trots, eller kanske på grund av, sin synskada hade ett sätt att se och bekräfta den lilla granndottern som ingen annan vuxen hade gjort.

jag-tanker-pa-weronika

Det är en fin berättelse om hur viktiga vissa människor kan bli för oss, människor som vi kanske träffar enbart av en slump och som vi sedan förlorar. Men jag tycker ändå att den känns lite tunn. Den saknar novellens berättardriv och dramatik, kanske just för att den inte skrivits med syfte att vara en novell utan ett brev.

Den tredje av novelletterna utspelar sig på en is i Norrland, där tre vänner har gett sig ut på en utflykt i den vintriga skogen. De gör upp eld och fikar, och bestämmer sig sedan för att testa pimpellyckan. Den ena av vännerna, Louise, har dock inte fiskat sedan hon var barn. Hon tycker helt enkelt inte att det känns rätt att döda djur. Men i det lugna tysta snölandskapet ser det så rofyllt ut när vännerna står där vid sina pimpelhål att hon bestämmer sig för att delta.

vid-isens-kant

I Vid isens kant skildrar Robert Pettersson hur man tvingas konfronteras med konsekvenserna av sina val. Louise får givetvis en fisk, och ställs bokstavligen öga mot öga med just en sådan konsekvens. Hon har handlat emot sin egen övertygelse, och nu måste hon hantera följden av det. Fisken är skadad och kan inte släppas tillbaka, men hon förmår inte heller döda den. Det är en koncentrerad historia om moral och om att stå för sina egna handlingar. Jag hade önskat att de övriga två karaktärerna hade fått tydligare personlighetsdrag, eller att man som läsare förstod även deras agerande i samma utsträckning som Louises. Nu upplever jag dem tyvärr mer som funktion än som intressanta karaktärer.

Jag uppskattar serienovellsformen, och jag uppskattar även att de alla har förord alternativt efterord där berättelsernas tillkomst eller dess problemställning diskuteras. Särskilt tycker jag att Emil Jensens förord till En helt ny människa tillför novelletten mycket. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att utan dessa förklarande paratexter skulle novelletterna kännas plattare. Men om det tyder på att berättelserna i sig är svaga, eller på att jag lättare tar till mig text än bilder, kan jag inte riktigt bena ut.

Marie Gröön

Publicerad: 2012-10-09 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-15 10:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4931

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?