När Harpa rusar in i den lilla källarlägenheten i Reykjavik har hon hjärtat i halsgropen och vet inte i vilket skick hon kommer att hitta sin 14-åriga dotter. Edda har under det senaste året förvandlats från en snäll liten flicka till tonårsförälderns värsta mardröm, hon knarkar, super och hänger med stadens avskum. Harpa hittar sin dotter liggandes sovande och fullt påklädd på golvet men nu är det slut med festandet. Hon säger upp sig från sina jobb, sin bostad, tar ett plågsamt farväl av sin gamle far och släpar med sig Edda österut för att rädda henne från fördärvet.

Hjärtrakten är en storslagen roman som utspelar sig på flera olika tidsplan med Harpa som jagberättare. Hon söker sitt ursprung i sin tidiga barndom genom att tala med sin döda mor, hon försöker bevara minnena av sin fina dotter och reda ut vad som gått snett och hon försöker fundera ut en möjlig framtid för dem båda. Parallellt skildras en roadtrip tvärs över Islands fantastiska och mytiska landskap.

Under resan österut avslöjas allt fler detaljer kring vad som hänt mellan modern och dottern, men även en hel del om Harpa och hennes uppväxt. Händelser pusslas ihop till en klarare bild av karaktärerna i sig, men gör även dem och deras livssituation allt med komplex. Harpa är bara 15 år när hon blir gravid men bestämmer sig för att ge upp sin kvarvarande barndom och behålla barnet. Trots att den tonåriga Edda svär åt sin mor under hela resan tappar Harpa aldrig tålamodet och emellanåt lyser Eddas vilja att vara det barn hon fortfarande är igenom den tuffa fasaden.

Vid sidan av dessa huvudkaraktärer möter man även flera släktingar under resans gång österut och de är allt som oftast ganska kufiga och komiska. En av favoriterna är en farbror som tar hand om vilsna djur på sin gård. Han har bland annat en gigantisk katt som han själv säger är av rasen ”gotisk vikingakatt” med samma frisyr som han själv och det finns en rolig berättelse om en borttappad fot. Den komplicerade mor-dotter-relationen varvas med komiska passager som ger en lättnad mellan misshandel och knark.

Är det något man behöver veta innan man ger sig på att läsa isländsk litteratur så är det att de ofta tror lite mer på en levande och mytisk natur än vad den genomsnittlige svensken gör. Som liten fick jag ofta höra historier om hur man byggt vägar runt stora stenar eftersom folk som försökt flytta på stenen har dött. Då tror man att det bor småfolk eller älvor i stenen. Att så kallade drángar (ungefär vad gotlänningarna kallar raukar) är gamla förstelnade troll är inga konstigheter. Det är alltså inget ovanligt med att det i en roman som Hjärttraken här och där nämns en kulle där det bor älvor, eller att det berättas om barn som av andra barn förväxlas med naturväsen. För mig ger dessa inslag en helt självklar dimension av lite folktro till berättelsen, det hör liksom till.

Jag brukar beskriva Islands natur som väldigt mycket ren och intensiv naturupplevelse på väldigt liten plats. Åker man från väster till öster så som det lilla sällskapet gör i den här romanen får man uppleva sandstormar, kala och till synes döda lavamarker, stora blåa fjäll, forsar, skoningslösa glaciärer och mycket mer. Den fantastiska naturskildringen finns alltid där i bakgrunden i romanen, både som en stämningshöjare och som en stor motkraft, och den beskrivs både levande och poetiskt. Det är lätt att bli hemmablind och inte se det fantastiska man har runt sig, att man tar naturen för given. Kanske hjälper det att Sigurðardóttir bott utomlands mycket och således har distans till landskapet, eller så är hon helt enkelt en otroligt skicklig miljöbeskrivare.