Svensk deckarlitteratur kan kanske i ett internationellt perspektiv förstås som ganska snäll. Visst, det begås brutala mord och vi tillåts genom ögonen på kriminalare som Kurt Wallander, Irene Huss och Maria Wern få en liten inblick i det mörker och den ondska som driver människor till att döda. Men om man generaliserar är det i den svenska deckargenren mer fokus på relationer och människoöden än action. Kriminalinspektörerna är inte sällan småbarnsföräldrar med radhus och problem med inspirationen till middagsmaten. Någon att identifiera sig med. Någon som bara råkar ha ett lite mer spännande jobb är merparten av oss andra.

Douglas Porter, huvudkaraktären i Christer Ackermans B5, är allt annat än vanlig. Han är stenhård och ärrad. Han har hemliga identiteter och erfarenheter, problem med kvinnor och grovt språk. Han bryter nacken på buset utan att blinka om han behöver, och han tänker verkligen inte ta ledigt eller gå i terapi över något sådant. Douglas Porter är ingen jag identifierar mig med. Han är faktiskt inte ens någon jag tycker om.

Handlingen i B5 börjar med ett terrordåd mitt i Stockholms innerstad, och innan första kapitlet är slut har man sugits in i en internationell historia som har så många pusselbitar och karaktärer att jag faktiskt nästan blir utmattad – det handlar lite grand om religiös fundamentalism förstås, men in i plotten trycks också en världskänd konstnär och hans samvetslösa assistent, en sadistisk och närmast maktfullkomlig man i Oman, en amerikansk mångmiljonär, CIA, kriget i Rwanda, lajvande ungdomar och Franska Främlingslegionen. Berättarsättet, att enbart med blankrad markera att man kastas mellan olika platser och tider, gör det stressigt att läsa. Det gör också att jag läser utan att veta var jag befinner mig tidsmässigt – sker den här dialogen mellan de här yrkesmördarna parallellt med mötet i polishuset i Stockholm från stycket innan, eller ägde det rum långt tidigare? Ofta vet jag inte, jag bara slungas framåt i ett sjujäsikens tempo.

Ackerman vill, enligt presentationen på förlagets hemsida, skapa ett nytt kvalitativt varumärke – ”En Douglas Porter-deckare”. Det gör mig i viss mån lite konfunderad. Inte för att huvudkaraktären, bara för att jag finner honom ointressant och knappt mänsklig, inte är stark nog att bära en hel romansvit. Utan för att Ackerman, trots denna tanke på fler böcker, har fyllt denna den första så till bristningsgränsen. Det är så stort persongalleri att det är svårgreppbart, och det är inte lätt att förstå dynamiken karaktärerna emellan när alla bara dör hela tiden. Ta ett chill pill, vill jag säga. Låt mig lära känna dina karaktärer om du vill att jag ska vilja följa dem även längre fram.

Det här är helt enkelt inte min typ av deckare. Jag gillar det lågmälda och långsamma. Jag vill följa kriminalinspektörer som jag känner sympati för, eller åtminstone någorlunda förstår mig på. För mig blir det mer intressant då. Den här typen av hårdkokt, känslokall och distanserad stil lämnar mig oengagerad. Men är man till skillnad från mig trött på att läsa om långsamt utredningsarbete och fiskgratäng så kan Douglas Porter mycket väl vara en frisk fläkt. Och i så fall så utmanar jag er att räkna antalet döda under resans gång. Så många bor det nog inte ens i Fjällbacka.