Boken gör verkligen skäl för sin undertitel, ”en delikat historia”. Den är utsökt välskriven och mycket känslosam.

I den här romanen ryms två storslagna kärlekshistorier. Nathalie och François är det perfekta paret. De är unga, vackra och oerhört förälskade. De har precis bestämt sig för att skaffa barn när François plötsligt dör. Under åren som följer befinner sig Nathalie i en sorgebubbla, fullständigt övertygad om att hon aldrig kan lära sig att älska igen. I stället lägger hon all sin energi på arbetet, vilket resulterar i ett ordentligt kliv på karriärstegen.

Nathalie jobbar på ett franskt företag med svenska aktieägare. Där arbetar även Markus, en blyg och nördig svensk. En vacker dag kysser Nathalie Markus, något som förvånar dem båda. De två blir vänner och snart utvecklas vänskapen i en romans, som till sitt väsen är helt skild från den passionerade kärleken hon delade med François, men icke desto mindre storslagen. Omgivningen kan inte förstå vad hon ser hos Markus, men kanske är han precis den hon behöver?

Författaren tecknar oerhört fina porträtt av sina karaktärer, och det känns som om man verkligen kommer dem in på livet. Berättarjaget är allvetande och kan hoppa in i huvudet på Nathalie, François, Markus och Nathalies chef Charles, som är olyckligt kär i henne. Berättartekniken är mer berättande än gestaltande, något jag ofta brukar ogilla, men i det här fallet passar det väldigt bra. Insprängt i texten finns det små faktablock, vilket känns som ett fräscht grepp.

Boken är som sagt mycket välskriven och har ett språk som med lätt hand skildrar den djupaste sorg och den mest euforiska glädje. Läsningen går snabbt eftersom den är en sådan fröjd. Jag har inte sett filmen än (jag föredrar att läsa boken först för har man sett filmen kan man inte göra sig en egen bild av karaktärerna utan är bunden av skådespelarna) men jag kan tänka mig att Audrey Tautou är klockren i huvudrollen.

Det här är ju trots allt en recension så jag måste väl hitta något negativt att skriva? Hmm… Att den var för kort? Fast å andra sidan var den ju alldeles lagom lång, den tog bara slut för fort. Äsch, jag får läsa om den!