I en av inledningarna till sin bok Arma Belgien, som nu äntligen har blivit översatt till svenska (tack, Alastor Press, för det!), skrev Charles Baudelaire:

Tacksamt att göra en bok om Belgien. Det gäller att vara roande fast man talar om ledan, undervisande fast man talar om ingenting.

Arma Belgien är en enda lång klagosång över Bryssel, belgarna och Belgien. Redan Voltaire på sin tid, tyckte illa om Bryssel; Baudelaire citerar i sin bok en av hans dikter från 1722, där det bland annat låter så här: ”denna trista stad på resan, det är att vistas bland tröghet, okunnighet, ändlösa ledan, och bland stupid likgiltighet”. Samma tankar hade Baudelaire om staden.

Den 24 april 1864 anlände Charles Baudelaire till Bryssel. Han hade flytt dit från sina fordringsägare i Paris och hoppas kunna tjäna pengar på att göra en föreläsningsturné i Belgien. Föreläsningarna som han höll i maj samma år handlade om hans favoriter: konstnären Eugène Delacroix och författaren Théophile Gautier, och han föreläste även om rusmedlens effekter. Turnén gav inte de pengar han hade tänkt. Han gjorde ytterligare ett försök att ordna en föreläsningsturné, men misslyckades. (Absurt så här i efterhand, att så få var intresserade av dessa föreläsningar. Med facit i hand: nu hade denna kultförfattare vid varje föreläsningstillfälle säkert fyllt en arena.)

Baudelaire ville även få belgiska förläggare att publicera några av sina verk. Detta misslyckades också. Istället började han skriva på en bok om Belgien och belgarna, ett land och ett folk, som enligt honom, hade många brister. Det var först meningen att det hela skulle bli en mindre pamflett, men boken växte och omfångsmässigt blev den till slut hans största verk. Boken blev dock aldrig färdig. Den bok som till slut trycktes och gavs ut, detta skedde först 1953, var en sammanställning av alla de anteckningar han skrivit och de tidningsurklipp han samlat inför fullbordandet av boken. Boken fick den titel han använt som arbetsnamn: Pauvre Belgique: Arma Belgien.

Bokens fragementariska klippbokskaraktär gör att läsningen av den är krävande, och man är så gott som beroende av att noggrant läsa de många kommentarer och förklaringar, som de många fotnoterna hänvisar till. Dessa förklaringar och kommentarer är dock både lärorika och spännande att ta del av. Läsaren får ta del av Baudelaires bildning och får en inblick i en helt annan värld: 1860-talets Belgien och Europa, men lär också känna delar av Baudelaires privata liv. Här får man till exempel veta (om man nu inte visste det förut) att han kände minst tre fotografer, som fotograferade honom, och som var hans vänner: fransmännen Félix Nadar och Étienne Carjat, men också den belgiske fotografen Charles Neyt. Neyt porträtterade Baudelaire 1864 (detta foto borde alltså vara taget i Bryssel), poserande med en cigarr i högerhanden.

Det är spännande att se hur Baudelaire successivt arbetar sig framåt med anteckningarna, vilka ofta upprepar sig, men är något förändrade eller utvidgade. Intressant att se vilka tidningsartiklar han klippt ut och sparat. Han skriver att han ska kolla upp fakta gällande olika saker, rådfråga olika personer, vilka han namnger.

Arma Belgien är alltså ett angrepp på Belgien och belgarna, den är mycket kritisk och sarkastisk. Den är en karikatyr av ett land, av ett folk. Det mesta ogillas av Baudelaire. Han var själv hyperestet, och tyckte därför Bryssel var fult, att belgarna saknade sinne för skönhet och att de betedde sig klumpigt och dumt. Säkert måste Baudelaires hela svåra livssituation ha påverkat hans sinnesstämning och förstärkt hans negativa upplevelser. Boken är naturligtvis också tänkt att vara rolig, en satir. Själv tycker jag att den är mer tragisk än rolig, den är alltför misantropisk. Man ska ju låta ett litterärt verk tala för sig själv, och inte låta sig påverkas av författarens eget liv. Men för mig är det svårt att tänka bort den situation i vilken författaren befann sig då han skrev, och det öde som sedan väntade honom. Han var sjuk i syfilis, hade dåligt med pengar och plågades säkert av hemlängtan, då han jämförde Bryssel med det vackra och estetiska Paris. När han till slut återvände hem dit igen, var han dödssjuk.

Baudelaires anteckningar och urklipp är tematiskt ordnade och han skrev om det mesta på temat Belgien: staden Bryssel, karaktärsdrag hos folket, deras seder, mat, dryck, männen, kvinnorna, kärleken, språket, journalister och litteratörer, folkets ogudaktighet och prästskräck (Baudelaire var troende) de sköna konsterna, kyrkorna, arkitekturen, politiken, kung Leopold I, armén och landskapet utanför Bryssel med mera. Här kommer några exempel ur avsnittet ”Bryssel. Gatans fysionomi”:

Bryssel, betydligt bullrigare än Paris; förklaringen varför. Gatstenen, ojämn; husens skörhet och resonans; gatornas trånghet; folkets råhet och överdrivna tal, den allmänna klumpigheten; det nationella visslandet (vad det är) och hundarnas skall [...] Tristessen hos en stad utan flod. [...] Belgarnas sätt att gå, vansinnigt och tungt. De går med blicken vänd bakom sig, och slår sig ständigt.[...] En belgare går inte, han ramlar fram [...] Plötsliga vrål av flamländsk råhet [...] Kvinnorna pissar till och med inte annat än i grupp. [...] Min kamp med en skara brysselska damer på dryckesslag [...] Spasmen att skratta utan anledning, i synnerhet hos kvinnorna [...] Ingen uppklädd på gatorna. Ingen skyltning i butikerna [...] Många balkonger, ingen på balkongerna. Inget att betrakta. [...] Munnars besynnerliga utseende på gatan och överallt. Inga läppar för sinnlighet [...] Ofullbordade ansikten [...] Visslande, uttal långsamt och grötigt. [...] De kan inte ge vägbeskrivningar.

Ja, det säger sig självt att om boken blivit färdig och hade getts ut, hade Baudelaire inte kunnat stanna kvar i Bryssel; det förstod han själv.

1866 drabbades Baudelaire av ett slaganfall, vilket ledde till partiell förlamning och afasi. Han låg på sjukhus i Bryssel, men efter några veckor där, hämtades han i juni hem till Paris av sin mor. Tack vare påtryckningar från några av hans vänner betalade Utbildningsministeriet för att han skulle få vård på en klinik i Paris. Följande år, den 31 augusti avled han, 46 år gammal.

Tillsammans med denna översättning av Arma Belgien finns 21 dikter av Baudelaire, med tema Belgien, också de översatta, vad jag förstår för första gången till svenska. Samlingen har titeln AmÅ“nitates Belgicæ (Belgiska älskvärdheter). Endast den första dikten i denna samling publicerades före Baudelaires död: ”Venus belga”. Han hade planerat att dikterna skulle ingå i Arma Belgien och innehållet i dem är alltså inspirerat av hans anteckningar.