Recension

: Män utan nåd
Män utan nåd Ricard A. R. Nilsson & Pierre D. Larancuent
2012
Lindelöws bokförlag
6/10

Utgiven 2012
ISBN 9789185379453
Sidor 332

Om författaren

Ricard A R Nilsson f.1976 är uppväxt i Kristiandstad och Los Angeles. 2000 dömdes han för mord till livstids fängelse och har under sin tid på anstallt läst upp en examen i psykologi, varit en aktiv debatör inom den svenska kriminalvården samt nu även debuterat som roman författare.

Pierre D Larancuent f.1981 är uppvuxen i Göteborg. 2004 dömdes han för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling till 14 års fängelse. Unser sin tid bakom galler har Larancuent tagit dubbla examen, i historia och sociologi. På Tidaholmsfängelset träffade han såväl Ricard Nilsson som Reza Amani, vars situation roman debuten Män utan nåd baseras på.

Sök efter boken

I debatten som skett kring livstidsstraffet har det funnits en större enighet kring frågan om tidsbestämning av straffet än om själva längden på straffet. Att få ett slutdatum på sitt straff, oavsett hur långt bort i tiden det ligger, ses som humanare än att helt få sväva i ovisshet. Vet man sitt slutdatum har man ju någonting att rikta in sig på, ett konkret datum där det faktiskt är över. Men det finns fall där det inte över bara för att det tilldömda fängelsestraffet är avtjänat och det är om ett sådant fall som utgör handlingen i Nilsson och Larancuents debut Män utan nåd.

Handlingen baserat på ett verkligt fall och den dubbelbestraffade heter Reza Amin. Amin är Iransk medborgare och har efter att ha dömts i svensk domstol för mordet på sin fru tilldömts dubbla straff. Först själva fängelsestraffet men därefter också till utvisningen till det Iran han en gång flydde från. Ett land där såväl fruns släktingar kräver sin juridiska rätt till att få blodshämnd. Och om det ändå skulle undvikas, vilket det kan göra genom en ekonomisk överenskommelse mellan familjerna, så har han ändå straff att vänta från staten som desertör, regimkritiker och landsförrädare. Kort och gott har Amin det bättre i fängelset än det som väntar i Iran och istället för som en vanlig fånge räkna ned dagarna mot frigivningen ser han varje passerad dag med fasa. Som sista utväg kontaktas den Malmö baserade juristbyrån Feldt och partners.

När det kommer till litteraturen, eller för den delen filmen, är ju det amerikanska rättsystemet helt överlägset det svenska (när det kommer till rättvisa är jag dock av motsatt åsikt). Saklig bevisframställning med nämndemän och ett begränsat svängrum för advokater/åklagare att spela teater kan ju aldrig riktigt mäta sig med den retorik som de amerikanska kollegorna har när de talar till en jury. Eller ta bara de ständiga ”objections, your Honour” vilka direkt svaras med ”sustained” eller ”overruled”. Därför är det ju också enklare för amerikanska författarkollegor som Grisham att skriva spännande romaner i rättsmiljö än de svenska motsvarigheterna. Nilsson och Larancuents väljer heller inte själva rättssalen som miljö när de skriver en juridikkriminalare utan fokuserar på arbetet på själva byrån. En byrå som dessutom tagit inspiration från sina amerikanska motsvarigheter och har sin egen special utredare, en pensionerad polis som kikar på fallen med andra ögon och andra metoder än juristerna. När fallet med Amanzi undersöks så kantas den av politiska konspirationer och av en cynisk statsmakt parallellt med konflikter inom Malmös undrevärld och personliga vendettan.

Att den debuterande författar duon Nilsson och Larancuents båda själva är interner och är dömda till långa fängelsestraff (Nilsson till livstid) är inget som undgår läsaren, det går liksom inte att bortse från när man tar upp romanen och börjar läsa. Däremot är det ett faktum som man inte skall stirra sig blind på, eller för den delen förvänta sig någon form av insider kunskap om svenska fängelser, för ganska snart inser man att författarna drivs för att de är samhällengagerade, inte för att de sitter inne. Ja hade det inte varit för själva presentationen av boken hade det för läsaren lika gärna kunnat vara två killar som träffades på Lunds universitet och bestämde sig för att skriva deckare ihop än att de träffades på Tidaholmsanstalten. Däremot är det ganska tydligt att de är två debutanter inom kriminallitteraturen, för i motsatts till sina mer rutinerade kollegor så blir språket stundtals en aning haltande och gör att flytet i läsandet inte alltid infinner sig. Jag går inte så långt så att jag säger att det är dåligt, det är det inte, utan snarare kanske resultatet av att man vant sig på en hyffsat hög nivå när det gäller den svenska deckaren, även om det förstås finns gott om undantag.

Det språkliga vägs dock upp av det engagemang författarna visar, det kan inte undgå någon läsare att de brinner för sin sak och att syftet med romanen är att belysa ett fall till vilken de har personliga kopplingar snarare än att berika ett redan väl tilltaget banksaldo med ännu en ny mordhistoria. Passion kan nämligen överväga så mycket mer än ett orutinerat språk och en till viss del väl osannolik konspirations idé. Förhoppningsvis så inger rastgården på Tidaholmsfängelset också just det, troligen i mycket större utsträckning än vad fritidshuset på Österlen gör. För jag tror inte vi har sett advokatbyrån Feldt & Partners för sista gången. Och jag kommer inte att ha något emot att åter träffa advokat Feldt, utredare Witt eller receptionisten Swahn.

Oscar Rooth

Publicerad: 2012-07-23 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-19 21:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4820

2 kommentarer

Oj vad jag blev sugen på att läsa denna bok efter en sådan recension. Passionerade och engagerade deckarförfattare tycker jag inte vi har särskilt många av. Kan inte komma på en enda när jag tänker efter. Att de båda debutanterna också sitter inne gör det ännu mer spännande! Inte för att jag tycker det skulle vara en merit, men det imponerar att de lyckats skriva en bok och dessutom få den publicerad inifrån anstalt. Det jag köper inte böcker utifrån recensioner, åtminstone inte enstaka sådana. Den enda gång det har inträffat var när jag läste om den ”Andalusiske vännen”, också här på dagensbok. Den var precis så spännande som recensenten skrev, så nästa gång jag går förbi Akademibokhandeln tänker jag minsann plocka upp ”Män utan nåd”!

Anna Oregistrerad 2012-07-24 12:47
 

Vad roligt att vi inspirerar dig till läsupplevelser. Hoppas du blir lika nöjd med den här!

Emelie Novotny Redaktionen 2012-07-24 21:59
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?