Mannen på omslaget ser lite vagt bekant ut. Lite som Hitler, men ändå inte. Den karaktäristiska mustaschen är borta, han har fått mer intetsägande skäggväxt istället och ett par hörlurar i öronen. Det är faktiskt inte förrän jag lagt ned boken med baksidan och originalporträttet uppåt ett antal gånger som jag fattar. Det är faktiskt en digitalt moderniserad Hitler.

Det är väl också filosofen Harald Ofstads själva tema, att vi är lite lika Hitler. Att nazismen inte är så fjärran oss som vi vill tänka oss det – och då är ändå Vårt förakt för svaghet skriven långt innan de senaste decenniernas högerextrema frammarsch i Europa.

Vårt förakt för svaghet gavs ut första gången 1972, uppdaterades 1979 och plockar en del exempel från amerikanska soldaters framfart i Vietnam. Det har nu ingen större effekt på hur angelägen hans analys känns – jag har en obehaglig känsla av att man, precis som Ofstad menar, kan fortsätta linjen och byta ut judar och kommunister mot vietnameser och kommunister och vidare mot muslimer utan att de underliggande värderingarna förändras särskilt mycket.

Att jämföra något med nazismen kan väl sägas tillhöra våra stora politiska tabun. Man jämför inte nazismen. Man devalverar inte Förintelsen med jämförelser för att försöka ta några politiska poäng. Det är i princip att låta sin motståndare vinna på walk-over.

Därför känns också Ofstads text på många sätt modig fortfarande, trots 40 år på nacken. Det han skriver är ingen billig ”guilt by association”. Han gör en minutiös genomgång av nazismens ideologi – så minutiös, faktiskt, som möjligen bara filosofer kan vara och som jag personligen ibland har svårt att uppbringa tålamod med – och reder ut vilka synsätt som är beroende av vad, vad som ligger allra djupast i grunden. Det gör han baserat på Mein Kampf, men också på mängder av andra andra texter och uttalanden av Hitler och andra ledande nazister. Påläst är bara förnamnet.

Lager för laget skalar Ofstad ned nazismen till just föraktet för svaghet. Det är den som är starkast som förtjänar att vinna. Den svage förtjänar att förslavas eller utrotas. Makten har alltid rätt.

Och det är ju inte en människosyn begränsad till Nazityskland. Ofstad skiljer mellan ”tysk nazism” och ”generell nazism” och även om jag tycker att han, efter att ha varit nästan plågsamt noggrann i den inledande och dominerande analysen, blir lite väl svepande på slutet, så är det en spännande, skrämmande och väldigt angelägen diskussion han för.

Jag vet inte exakt vad Ofstad tycker vi ska kalla nazism eller inte, men jag tror inte heller det är poängen. Poängen är snarare att få syn på oss själva. Vakta på oss själva. När agerar vi på ett sätt baserat på att den som har det sämre nog också förtjänar det? När vi tycker att långtidssjuka människor bör ta sig i kragen eller annars får finna sig i att falla igenom systemets allt bredare maskor? När vi vill kunna köpa prylar för priser som inte rimligtvis tillåter de som tillverkar dem drägliga livsvillkor? Hur uppför vi oss egentligen – och hur låter vi oss själva komma undan med det?