”Ankfett!?”
Min kompis tittar misstroget på mig – som om jag inte vore riktigt klok.
”Men det ska tydligen vara helt fantastiskt! Jag måste prova,” svarar jag medan jag försöker surfa mig fram, via min iPhone, till Malmös ankfettsnirvana. Min kompis skakar på huvudet och muttrar att jag ”måste sluta hänga med näsan i kokböcker, i synnerhet franska sådana”. Men jag fortsätter jakten och hyllandet av ankfettet – trots att jag inte testat det: smör och olja har fått rycka in som räddande änglar – jag vet ju redan att det är trés trés bien!
Emellertid visar det sig att det inte är så lätt att få tag på detta elixir. Men skam den som ger sig. Till helgen ska jag skaffa mig ett litet lager av denna delikatess.

Allt detta började när jag fick Den franske bagaren. Surdeg, mat, kärlek i mina händer. Författaren är ingen mindre än kokboksdebutanten Sébastien Boudet, som en gång i tiden grundade och drev Petite France på Kungsholmen i Stockholm. Miniversionen av Frankrike på John Ericssonsgatan finns fortfarande kvar, men Boudet har dragit vidare på nya äventyr. Och tur är kanske det, för Den franske bagaren är numer min främsta inspirationskälla och tröst. Är livet lite grått tar jag fram denna guldskatt och låter mig förföras, inte bara av recepten, för här finns också finfina illustrationer av Olaf Hajek och härliga foton av Carl Kleiner. Alltså, alla försåtliga spöken flyger sin kos och köket fylls av de mest underbara dofter – croissanter, äppelpajer, lammstekar och så vidare…

Jag hakade på surdegshajpen för ungefär tre år sen. Det resulterade ofta i totalt platt fall. Istället för bröd bredde ett månlandskap ut sig i min ugn. Merde! Men så småningom tog sig surdegen, brödet reste sig lydigt och jag kunde och kan fortfarande lätt mäta mig med vilken hemmabagare som helst. Läs: medelålders (manlig) kulturpersonlighet bosatt i Stockholm-Göteborg-Malmö. Ibland blir det förstås pannkaka av allt ihop, men numer gör det ingenting. Jag har släppt prestigen och trivs då bättre och bättre vid spisen!
De bröd som Boudet bjuder på är alla relativt lättbakade. Ljusa och mörka pavébröd, levainbröd, rödbetsbröd med chèvre, fruktbröd, valnötsbröd och, naturlement, les baguettes – det går som en dans. Annars kan ju surdegsbakandet vara en ganska komplicerad historia; en brödfluga som bekant har resulterat i en uppsjö av böcker. Var och en med sin alldeles egna skola – hur man rör och gör. Tyvärr kräver de flesta bakmaskin – en mackapär som jag envist vägrar införskaffa. Därför passar mig Boudets filosofi allra bäst. Inget tjafs eller degkrokar, här är det händer, kladd, vila och väntan som gäller. I skrivande stund sväller en levaindeg och nationaldagen imorgon går givetvis i det franska kökets fotspår – en pissaladière, oh la la!

Men Den franske bagaren har såklart mer på menyn än bara bröd. Här finns mat: klassisk fransk husmanskost som smälter likt beurre blanc i munnen, oljor, vinaigrettes och röror som får dig att för all framtid bojkotta färdigköpt tapenade och rouille. Och så tre hela kapitel om sötebrödet, kakorna och desserterna. Génial!

Så gör ett försök. När ni väl fått surdegen att bubbla medan bouillabaissen puttrar och crème brûléen svalnar i kylen, kommer ni att förstå vad jag menar. Det Sébastien Boudet bjuder oss på är varken snobbigt elegant finlir eller smaklöst comme si, comme ca – detta är rustik, rejäl fransk mat. Lagad från grunden, utan stress och press, med en rejäl nypa kärlek och massor av vitlök. Och – så klart (även om detta är en bok med en hel del animaliska ingredienser…) – med respekt för djur, natur och människor. Visst, det tar tid att laga, baka, vispa och pensla – men det är mödan värt. Tar man till sig Boudets matfilosofi lär man sig snart sjunga långsamhetens lov – på franska. En konst som faktiskt är ganska trevlig att behärska.

Så, kära kompis – jag kommer att bjuda dig på ankfett tills du glänser comme un Chasson aux pommes! Och mitt nyårslöfte för 2013 får vara att, varje dag, äta enligt den, numera, av Unesco kulturarvslistade, franska måltidstraditionen: l’apéro; förrätt, varmrätt, ost, dessert och le digestif.

Tills dess återstår bara för mig att säga (efter att ha läst Den franske bagaren från början till slut ett otal gånger och utsatt nära och kära för diverse experiment) tack så mycket Sebastien Boudet! Chin chin, Bon appétit och Hipp Hipp Salut!