Mary och Anne är tvillingsystrar och gör allt tillsammans. När Mary pratar högt och är pinsam så att andra kan höra, är det Anne som skäms då fördömande blickar når dem båda. För enkelhetens skull kallar mamman dem för Mary-Anne, som om systrarna vore en person.

Trots att de är lika och sitter tätt ihop, är de som natt och dag. Mary är utåtagerande och destruktiv, skriker och slåss mot världen. Hon super, har engångsligg med killar på fester, lyssnar på Kent i timtal och får med Anne att handla glass soliga dagar.

Det är också hon som stjäl pappas lägenhetsnycklar och ser till att hon och Anne ska få en semester i Göteborg, när han är i Thailand med sin nya tjej. Mary bejakar livet och döden, smärtan och livslusten. Hon är en inspiration och ett dåligt exempel.

Anne är däremot inåtvänd och söker trygghet. Hon är lugn, men smärtas av Marys ständiga dans över knivseggen. Själv vill hon fotografera och iaktta andra, inte röra upp konflikter. Mary bråkar och tar för sig, vilket leder till att Anne inte behöver det. Anne är en klippa som människor vandrar runt utan att riktigt se.

Båda har mediala förmågor. Anne kan se döda människor; andar som vill kontakta systrarna. De pratar genom Mary och Anne lyssnar. Semestern i Göteborg blir starten för något som andarna varnat för. Ett vägval kommer troligen leda till att Mary tar sitt liv. Anne vill helst åka hem till tryggheten och mamma som sätter regler och bär ansvaret för Mary. Mary vill leva fritt och gränslöst, utan att riktigt kunna hantera det. De båda systrarna stretar åt olika håll. Är de verkligen Mary-Anne, eller är de på väg att bli Mary och Anne?

Psykologiskt och socialt är boken både trovärdig och intressant. Det handlar om en till synes odelbar enhet som separerar, smärtan i det, oviljan till det och ofrånkomligheten mot det. Varje människa som någon gång haft en bästis kan känna igen sig. Att vara i en tät relation till någon annan, när relationen inte längre känns lika självklar.

Jag grips aldrig helt av det mediala som något avskuret från det andra. Istället känns det ganska naturligt. Ljungqvist har själv gått i medial träning och kanske bidrar det till att framställningen av det mediala inte är obscen och skapar kalla kårar längs ryggen. Det som mest griper tag, gör mig rädd, förbannad och gråtmild, är de personliga relationerna och personporträtten. Trots otroliga mediala förmågor hos karaktärerna, är det de som står i fokus.

Varje kapitel inleds med utdrag ur Kents låtar. Eftersom Mary lyssnar på Kent, blir det ett stilmässigt snyggt drag av Ljungqvist. Det skapar en röd tråd och taget ur sitt sammanhang, blir det en lite drömsk start på de olika kapitlen. Samtidigt har jag lite svårt för det. Jag har lyssnat en del på Kent, men känner inte texterna utan och innan. Därför blir det ibland svårt att förstå inledningen till en del kapitel. Det blir lösryckt och det som till viss del fungerar som en röd tråd genom boken, splittrar den också och gör texten mer spridd.

Annars gillar jag Ljungqvists lite drömska stil, som hon sammanbinder med det konkreta. Språket är lättläst och hon kan berättandets konst. Kaninhjärta är hennes debutbok och med mina mediala förmågor, spår jag framgång i hennes författarskap.