Spinderella Tarantella kan inte skrämma barn. Men tanter. Och förutom det där med barnskrämmandet så kan hon allt. Hon är så himla världsbäst på allting.

Det är en skön, peppande Lotta-på-Bråkmakargatan-attityd som förmedlas av Inger Lindahl och Sara Gimbergsson i bilderboken Spinderella Tarantella. Den beskrivs på baksidan som en faktasaga, och det är nog en bra beskrivning. Sista sidan är en faktaruta om korsspindeln, och när jag läst den inser jag att hela handlingen i boken är en dramatiserad version av den.

Men berättelsen blir också något mer. Spinderella är en cool och kaxig spindel. Hon har humor och hon klarar allt, i princip. Och slutet av boken, som beskriver faktarutans ”När hon har lagt sina ägg dör hon” är ett vackert och tröstande sätt att beskriva döden.

Att göra en spindel, ett äckligt och läskigt djur, till huvudperson i en barnbok är kanske inte ett helt nytt grepp, men effektfullt. Att Spinderella sen beskrivs som både snygg, bäst i världen och nöjd med livet gör mig riktigt glad.

Bilderna i boken är, precis som Spinderella, häftiga och lite vassa, men samtidigt tjejiga. Det är mycket rosa, mycket läppstift och vackert uppdukad mat. Kontrasten fungerar bra.

När Camilla fick se boken vågade hon inte läsa den (och Camilla är ändå vuxen) – vågar barn läsa om spindlar? Kanske, om de inte redan lärt sig att spindlar är världens läskigaste djur. Kanske kan en barnbok som den här göra oss lite mindre rädda för det som är främmande och skrämmande.

Spinderella Tarantella är en glad bok, en hoppfull bok, en engagerande bok. Och om man inte är extremt äckelmagad och inte kan äta frukost efter att ha läst om flugor med kräks som en god maträtt, så är det perfekt morgonlektyr, som får upp humöret, självkänslan och skrämseltröskeln.