En bok förbjuds. En författare sätts i fängelse. En journalist mördas. Drastiska, fruktansvärda händelser – men samtidigt minst sagt toppen på ett isberg.

För hur många tystnar när en fängslas, en mördas? Hundra? Tusen? Hur många tänker sig för en extra gång, slipar ner formuleringarna lite till? Vänjer sig vid självcensuren så mycket att de knappt kan skilja de egna åsikterna från de påbjudna längre?

Det är en glidande skala, från våld och censur till ren slentrianmässig brist på andra röster.

Idag skriver Oscar om Tintin i Kongo, Hergés seriealbum från 1930 som nyligen ställts inför rätta i Belgien för sin rasistiska skildring av invånarna i den dåvarande belgiska kolonin. Boken friades ju till slut, men vad jag förstår med utgångspunkten att Hergé inte var mer rasistisk än sin samtid, som helt klart var rasistisk.

Om just Belgien kanske mer än något annat europeiskt land blivit symbol för den här rasismen beror det förmodligen, som många påpekat, mer på att Belgien är ett litet land och vi gärna pekar på någon annan än oss själva, än på att just de bestialiska koloniala aktiviteterna i Belgiska Kongo var så mycket mer bestialiska än på många andra platser.

Innan Kongo såldes till belgiska staten 1908 var hela området privat egendom och tillhörde den belgiske kungen, Leopold II. Han satte förstås aldrig sin fot i Kongo, men genom skickligt politiskt navigerande i Europa och USA och med den berömda ”upptäcktsresanden” Henry Morton Stanley som sin agent på plats, kunde Leopold bygga upp en koloni som anses ha varit en av de allra mest lönsamma. Priset fick förstås invånarna betala. Genom tvångsarbete och våldsamma repressalier halverades det stora områdets befolkning på några decennier, från uppskattningsvis tjugo till tio miljoner invånare – ”ett av de värsta folkmorden i modern tid”, för att citera Adam Hochschild och hans förträffliga Kung Leopolds vålnad.

I skönlitteraturen fångades kolonialismen i Kongo av bland andra Joseph Conrad, som själv arbetat som sjökapten längs Kongofloden. Hans suggestiva skildring av vad våld och förtryck gör med människor är fortfarande hyllad – och naturligtvis omdiskuterad. Kritiserade Conrad kolonialismen i allmänhet eller bara någon specifikt urspårad belgisk kolonialism? Inte heller han förmådde ju att helt kliva utanför hur människor tänkte under den här tiden.

Men vad tänkte de egentligen? Jag skrev en gång en historieuppsats om svensk människosyn i Kongofristaten, som Leopold II:s koloni hette. För svenskar fanns där, många hundra. De var dels sjömän och militärer, anställda av staten eller privata bolag (gränserna däremellan var minst sagt luddiga), dels missionärer ute för att frälsa de stackars hednatroende.

De här grupperna råkade ibland i konflikt med varandra, vilket inte är så konstigt. Det är ju svårt att kristna och ”civilisera” människor som är alltför upptagna med tvångsarbete, med att bli ihjälslagna eller drivna från sina hem. Flera missionärer kom därför att spela en viktig roll genom att rapportera vad som pågick i kolonin och skapa en europeisk opinion emot det.

Samtidigt är det förstås en kolonial grundtanke, detta att de stackars hedningarna måste frälsas. Här flyter religion och kultur ihop fullkomligt. Att vara kristen var att vara europé, att döpas till ett europeiskt namn och kläs i europeiska kläder. Det handlade även om att gå i skolan och lära sig läsa och skriva, varför missionerandet indirekt faktiskt också ledde till att afrikanska röster kunde bli hörda i nya sammanhang – om än knappast på sina egna villkor.

En hel del svenskar skrev också om sina upplevelser i Kongo. Missionsförbundet publicerade regelbundet brev från sina utsända. Flera löjtnanter skrev om sina äventyr i dagspress eller i bokform – bland annat kunde man i återkommande resebrev i Nya Dagligt Allehanda läsa om nödvändigheten i att bränna ner negerbyar för att få de stackars kräken att förstå värdet av arbete och civilisation – och en svensk sjökapten gav ut flera böcker där han bland annat ger råd om hur små negerbarn bäst används för att locka undan moskiter när man ska sova eller krokodiler när man ska bada.

Allra populärast, det har litteraturvetaren Raoul J Granqvist skrivit om, var Henry Morton Stanleys ”heroiserande, enkelspåriga skildringar av ’det mörkaste Afrika’”. Karriäristen Stanley var en klar bestseller. Joseph Conrads Mörkrets hjärta däremot, som kom ut i original 1902, översattes inte förrän 1949. Den obehagliga granskningen av de europeiska civiliseringssträvandena var inte precis den typ av äventyr de svenska läsarna önskade sig.

Det är en glidande skala, det där. Författare och journalister fängslas och dödas och det är förstås förfärligt. Men det allra mesta vi inte vill höra väljer vi ju faktiskt bara bort. Ingen bryr sig om att översätta det, rapportera om det. Vi zappar bara vidare, märker förmodligen inte ens att det var någon som försökte säga något. Likgiltighet och slentrian kan också vara en sorts censur.

Men det är klart att det är omöjligt att inte också koppla den här diskussionen till kulturminister Blubbys äventyr i veckan. Nog är det lite märkligt om en kulturminister inte reflekterar mer över vilka konstverk hon faktiskt deltar i än vad Lena Adelsohn Liljeroth verkat ha gjort. Men konstverket i sig bli knappast sämre av det. Det är ju svårt att föreställa sig konstnären önska sig en bättre bild än den av den privilegierade, vita medelklassen som leende aningslöst glufsar i sig det stereotypt afrikanska.

Nog finns det här, liksom i många andra sammanhang, grupper som med god historisk grund kan känna sig förorättade. Konsten lever ett insnärjt liv. Men jag måste plocka fram ett citat ur Lena Anderssons textsamling Förnuft och högmod från förra året:

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

Lika lite som man kan bomba fram demokrati tror jag att man kan censurera fram yttrandefrihet. Man lär sig inte att tala genom att hålla käft, man måste prata, pröva. Även om det blir fel ibland. Man måste prata, men också lyssna, diskutera, kompromissa, till och med kanske bli förolämpad ibland. Vara beredd att ta in något annat än det man redan vet.

Det gäller inte minst det förflutna. För hur ska vi någonsin kunna bli bättre, lära oss något, kanske i någon mån kompensera våra historiska misstag om vi censurerar dem? Hur ska vi kunna bli dem vi vill vara om vi inte vet vilka vi varit?