Recension

: Namnsdagsflickan
Namnsdagsflickan Kristoffer Leandoer
2012
Bonnier Carlsen
6/10

Genremix på gott och ont

Utgiven 2012
ISBN 9789163869150
Sidor 175
Illustratör Åsa Ekström

Om författaren

Kristoffer Leandoer (född 1962) är en skönlitterär mångsysslare: romanförfattare, poet, översättare från franska och engelska och biträdande förläggare. Han har också varit redaktör för BLM och kritiker på bland annat Svenska Dagbladet med inriktning framför allt på ny fransk litteratur. Han har skrivit vuxen- och ungdomsromaner, diktsamlingar och essäer. Åren 2019 – 2020 var han extern ledamot i Svenska Akademiens Nobelkommitté.

Sök efter boken

Namnsdagsflickan är lillasyster till Robin. Hon är döpt till Harriet men sen hon fick reda på att det var för att hennes föräldrar inte visste vad de ville ge henne för namn och tog det som stod i almanackan den dag hon föddes, den 10 november. När den här berättelsen tar sin början är det den 8 november. Namnsdagsflickan, som hon kallas av Robin skulle ha sagt att hon hette Vendela om hon fick frågan, för hon bytte själv namn beroende på dag. Men Namnsdagsflickan kan inte svara för hon ligger i koma sen en vecka tillbaka, en medvetslöshet som läkarna inte kan förklara.

Samtidigt svävar prinsessan Leana av landet Berghendia mellan liv och död ombord på det kungliga gravskeppet Törnrosen på färd mot Länderna i väster. Först när båten når land igen avgörs det om prinsessan ska dö eller får leva. Låter det märkligt? Ja men så är det här ingen genrekonservativ ungdomsroman. Det är realism, fantasy och lite actionfylld superhjälteserie inramat av manga.

Landet Berghendia är en fantasyvärld skapad av Robin och henoms kompis Kim. Läsaren får inte veta om Robin och Kim är tjejer eller killar. Åsa Ekströms androgyna mangabilder avslöjar inte heller könet på Robin och Kim. Det är inte heller något jag funderar nämnvärt på eftersom det inte spelar någon roll för berättelsen. Det är så skönt att en författare vågar lyfta in sitt verk i hen-debatten utan att det blir det centrala.

Åter till landet Berghendia som är en klassisk medeltida fantasyvärld med ett märkligt samband med dagens ”verklighet”. Namnsdagflickan har varit lika involverad i utvecklingen av fantasyvärlden som de två vännerna Robin och Kim. Efter ett bråk mellan de tre där Namnsdagsflickans fantasi skenade i väl lite längre än de två andras och modellen av Berghendia delvis förstörs springer Kim iväg och kommer inte tillbaka. Robin bär upp Berghendia på vinden men Namnsdagsflickan kan inte släppa invånarnas öde. Något som oroar Robin där hen vakar över Namnsdagsflickans säng på sjukhuset.

Jag greps av våldsam panik när jag mindes alla våldsamma fantasiser som Kim och jag levt ut genom Berghendia, ju grymmare och blodigare desto bättre – just för att det bara var på låtsas. Och så visade det sig att alltsammans kanske var på riktigt.

Då och då avbryts berättelsen av korta seriestripar om den tuffa ninjan Kassandra Karat som räddar Stockholm från ondskans makter. Serien är Kims skapelse och i romanens värld älskar alla serien. Jag tycker tyvärr att den känns lite pastischartad vilket Robin också fäller en kommentar om, ”varför hittar du inte på något bättre än bara en superhjälte till?” Kims svar faller mig däremot i smaken. ”Hur skulle superhjältar kunna finnas om ingen hittar på dem? Vi behöver dem. Vi behöver superhjältar för att orka vara vanliga små vardagsmänniskor allihop. […] Det är vi som skapar världen, Robin.”
Namnsdagsflickan är en roman om riktigt stark vänskap, om svek, om dåligt samvete och om förlåtelse. Vårt förhållande till verkligheten är romanens tydligaste och viktigaste tema som går igen i samtliga avsnitt. Vi skapar världen, litteraturen och konsten hjälper oss att förhålla oss till verkligheten.

Slutet i boken känns tyvärr som en alltför enkel utväg för författaren med en klassisk, oväntad tvist. Genremixen fyller förvisso en funktion genom att visa på konsten som flykt och tröst men den känns lite krystad. Jag skulle gärna läsa mer om landet Berghendia för tyvärr förlorar den delen mycket till fördel för de andra delarna. Det är nyskapande men också lite löjligt. Åsa Ekströms illustrationer interagerar däremot mycket väl med Kristoffer Leandoers text. Snyggt!

Camilla Hällbom

Publicerad: 2012-04-15 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-14 23:44

Kategori: Recension | Recension: #4654

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?