Ibland hittar en bok som bara ska din väg dig. Frihet är min. Det händer att jag slagit ihop boken mitt i en sanning som varit just den jag gått och sökt efter. Den är som en bibel för mig.

Jonathan Franzen är fenomenal på cliffhangers, hundrafemtio sidor kan det ta innan han återvänder till ett spår. Han vet hur man bygger en roman. Jag är väldigt imponerad. Jag vill veta vad han kan.

Som med dialogen. Richard och Patty har ett avgörande samtal en natt i köket i Washington DC, som jag inte tror kommer ändra något. Så där som livet självt ter sig. Och dialogen är bättre än bäst. Båda kränger i sidled, möts inte alls men står ändå kvar och rör vid varandras ord. Inte ett dugg krampaktigt, som det lätt blir i svenska filmer och böcker för den delen när folk bara håller käften och jag bara vill skrika ”Men snacka då, jag lovar det blir bättre då!”

Foto: Ulrica Zwenger

Det här är jobbigt: när Franzen ska snabbygga människor, någon av de karaktärer som inte får mogna fram under hela boken, utan de som måste analyseras och psykologiseras i fast forward. Allting illustreras genom motsatsförhållanden. Till en början tänkte jag att det var ett intressant intellektuellt grepp som jag förhoppningsvis skulle lära mig fatta, men jag gör inte det. Och faktiskt tycker jag att boken borde vara slut nu. Jag vill inte veta så himla mycket mer om någon. Jo, om Patty och Richard. Om det här ska vara en kärlekshistoria borde de få träffas. Det har de inte gjort på snart tvåhundra sidor. Suck. Vore det inte för dem skulle jag inte läsa färdigt resten. Eller för att jag har lovat Emelie att recensera den här boken.

Frihet är en A-Ö i mänsklig gestaltning. Men vi talar vit amerikansk medelklass, bara så ni vet. Jonathan Franzen hatar inte medelklassen och han ömkar den inte – han bara är där. Närmar mig slutet och liksom i början blir det ganska tråkigt när gestaltningen övergår i referat. I dialogen lever vår kära gestaltade medelklass på alldeles begripligt så gott den bara kan, men när många långa sidor mest verkar tjäna till att knyta ihop säcken innan boken slår mot 700-sidorsbommen, då stönar jag.

Det här är ingen romantisk historia så ni kan lika gärna få veta att det går åt helvete. Varför jag avslöjar det? För att jag är sur på Jonathan Franzen. Tidigt i en bok överenskommer läsaren och författaren att författaren ska lotsa läsaren i hamn, på ett trovärdigt vis. Och om man läser på i flera hundra sidor för att se hur det går för århundradets mest osannolika kärlekspar, om författaren använder greppet att lämna upplösningen hängande – då får han fan ta till och leverera. Men nä, för Franzen är först och främst sann mot sig själv. Kärlek är ännu en trist trygghetsgrej som vi ömkliga varelser hänger upp våra liv på i hopp om förlösning, men Franzen tänker i alla fall inte uppmuntra den villfarelsen. Så han refererar. Det borde vara förbjudet att inte ens orka gestalta. Att så ta död på bokens mest intressanta och komplicerade karaktärer, det är verkligen uppgivet.

Just nu tycker jag att författaren kan sälla sig till den buttra skaran självupptagna manliga författare som behöver spy ur sig sin bitterhet över oss andra innan de återgår till att muttra och klaga. Jösses, vad jag motsäger mig själv!

Okej. Jag ska flyga till Blåkulla. Kvasten är trimmad, katten har vässat sina klor för att inte ramla av, barnen har fått sina påskägg. Allt är klart för avfärd utom en grej. Jag skulle ha läst ut boken igår. Ville inte ha med den på resan, ska bara skratta hest och läsa uppfriskande ungdomsböcker på ett tag. Tror att det är det som knäcker mig, att Franzens karaktärer ALDRIG är glada. Så nu vägrar jag läsa ut sista sidorna. Vill säga kapitel men nä, det finns ju inga såna. Hur blev det så här, vi som hade det så bra? För att jag är en romantisk optimist och Jonathan Franzen en pessimistisk realist?

Frihet my dear, vi tar slutet om en vecka.