Recension

: Öster om väst
Öster om väst Miroslav Penkov
2011
2244
6/10

Historier om Bulgarien

Utgiven 2011
ISBN 9789186729073
Sidor 276
Orginaltitel East of the west
Översättare Ylva Mörk
Först utgiven 2011

Om författaren

Miroslav Penkov föddes 1982 i Gabrovo, Bulgarien. Vid fyra års ålder flyttade han med sin familj till Sofia. När han var 19 år gammal flyttade han till USA för att studera, och idag bor han i Texas där han undervisar i kreativt skrivande.

Sök efter boken

I originalupplaga har den här boken en undertitel som inte finns med i den svenska översättningen: ”A country in stories” (”Ett land i berättelser”). Landet i fråga är Bulgarien, författaren är bulgar men har skrivit boken på engelska och bor i USA, dit han kom för att studera och sedan blev kvar. Han är alltså ett av de underbarn som går skrivarutbildning i USA och sedan börjar arbeta som lärare i kreativt skrivande, samtidigt som de producerar fantastiskt välskrivna böcker som berättar deras hemländers historia (jämför Yiyun Li, Chimamanda Ngozi Adichie, Junot Diaz m.fl.).

Om jag låter raljerande så är det bara lite avsiktligt. Det bottnar förmodligen mest i en till avund gränsande beundran för dessa skribenter: flera av dem finns bland mina absoluta favoritförfattare. Dock har jag svårt att avgöra om Miroslav Penkov kommer sälla sig till den skaran – han har inte gjort det ännu, trots att novellerna i den här boken är oklanderliga exempel på genrens särdrag.

Penkovs avsikt är att skildra sitt hemland under olika historiska tidsperioder, men han gör det främst med utgångspunkt i nutiden. Till exempel låter han i en novell en far återge gamla legender från den ottomanska tiden för sin dotter, där de sitter i dagens Texas dit familjen utvandrat. Och i den första novellen, som jag för övrigt tycker mest om (den är jättefin!), är berättaren en äldre man som bor på ett ålderdomshem med sin fru. När han hittar brev från fruns gamla ungdomskärlek speglar den oglamorösa frihetskampen de berättar om hans egen familjs mindre smickrande historia.

Bulgarien var under 500 år en del av det ottomanska riket, men innan dess var det i sig självt en stormakt, och drömmarna om att åter bli det tycks svårsläckta. Penkov antyder också att kommunismen under en tid fick bli ett slags substitut för ett Stor-Bulgarien, när människor som tidigare kämpat mot turkisk och fascistisk överhöghet såg den kommunistiska kampen som ett sätt att fortsätta irritera just dessa fiender. Många av novellerna pekar på en slags konflikt mellan unga människor i dagens Bulgarien och deras föräldrar, där den äldre generationen är mer rotade i en tillbakablickande romantisk syn på det ”bulgariska”, medan de yngre orienterar sig mot väst och framför allt mot USA.

Problemet kanske är att jag inte blir särskilt intresserad av att veta mer om Bulgariens historia. Alla ovan nämnda författares verk har lett till att jag uppsökt uppslagsverk och kartböcker för att läsa mer, men så blir det inte här. Istället uppstår en viss mättnad: jag förstår inte karaktärernas egen känsla för hur betydelsefull deras historia och hemland är. Ibland känns dessutom skildringen av den äldre generationens nostalgi och sinnelag lite väl stereotyp; de är alla egensinniga, lite kufiga män som gärna råkar ut för en olycka och sedan ser för djupt i flaskan och försummar sina barn för resten av livet (och sticker in en lakonisk kommentar då och då när barnen försöker kommunicera). Som att se zigenare porträtteras i en film av Emir Kusturica: de blir mer typer än verkliga människor.

Å andra sidan är det här en bok som är oavbrutet lättläst och fängslande, språket flyter och novellerna var för sig är fina och tänkvärda. De innehåller mycket bra scener och bilder, ibland också samhällskritik – den hade dock gärna fått vara djupare och bränna till mer. En väldigt omskakande skildring är den där personerna i en av novellerna tvingas byta namn – från muslimska till mer kristna eftersom det för tillfället är de kristna som styr just den provinsen – och myndigheterna till och med låter täcka över de dödas namn på gravstenarna och ersätter dem med mer lämpliga. Fler sådana exempel hade kanske gjort att man känt mer förståelse för de individer som trots allt är utlämnade till myndigheters nycker och den politik som råkar vara gångbar just då.

Sammanfattningsvis tänker jag att jo, Penkov lyckas ju ändå med att få igenom sitt budskap om en äldre generation som sviker den yngre för att istället nostalgiskt blicka tillbaka mot ett för länge sedan försvunnet tillstånd av suveränitet. Det är en väldigt sorglig bild av ett samhälle, inte minst eftersom det är ett tillstånd landets invånare tyckas ha levt i i 700 år. Problemet är att Öster om väst trots det inte är en sorglig bok. Man bryr sig inte tillräckligt mycket om karaktärerna och det hemska tillåts inte bli tillräckligt hemskt. Kanske får det bli det i nästa bok, och då är det den som kommer få mig att på riktigt beundra också Miroslav Penkov.

Alice Thorburn

Publicerad: 2012-02-24 00:00 / Uppdaterad: 2012-02-23 19:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4579

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?