Det har hänt mycket med ungdomsbokutgivningen sen 2007 när Louise Halvardsson skrev sin debut Punkindustriell hårdrockare med attityd. Idag är det inget uppseendeväckande att skriva om ungdomar som super och knullar, tonåringar måste få läsa om sin egen verklighet, av någon som redan har vandrat den vägen. När Punkindustriell hårdrockare med attityd kom ut kan jag tänka mig att den höjde på ett och annat ögonbryn. Tyvärr missade jag själv den då, för jag hade säkert reagerat annorlunda på den om jag läst den som strax över 20 än nu. Och säkert fått än mer behållning av den om jag fått möjlighet att läsa den under min gymnasietid.

Jag har svårt att ta mig in i Punkindustriell hårdrockare med attityd. För mig sammanfattas oftast en bra ungdomsbok med att det finns driv i den, att den är lätt att läsa och att bladen vänder sig nästan av sig själva. Men den här gången kommer jag inte riktigt in.

Amanda Svensson går i ettan på gymnasiet i den lilla småländska staden Nässjö. Hon upplever sig inte höra hemma någonstans. Hon kan inte sminka sig, inte gå i höga klackar och blir mer och mer främmande inför sig själv. Inte heller är hon tillräckligt alternativ för att hänga med esteterna. Och hon läser ju faktiskt samhälle. Amanda har aldrig kysst en kille och långt ifrån legat med någon. Hon älskar Guns n’ Roses, men de är inte tillräckligt punk. Räddningen finns i Kim, den några år äldre tjejen som hoppat av skolan, skriver krönikor i Smålandsposten och växte upp i huset bredvid Amandas. Nu bor Kim i en liten lägenhet i Nässjö, efter ett par vändor till London. Det är där Amandas jakt på sig själv börjar.

Det första problemet jag upplever med Punkindustriell hårdrockare med attityd är tidsperspektivet. Den börjar i höstterminen i ettan och slutar i och med studenten. Det är många år att fylla i en bok på trehundra sidor. Vissa terminer är bara sammanfattade med ett par sidor, medan andra är skildrade med flera kapitel. Det skapar för mycket tomrum i mitt läsande. Jag kan förstå viljan att följa en karaktär under en längre period, för att det är i dessa skeenden som förändringar och utveckling kommer fram. Men hade hellre sett att boken var indelad i tre delar som skildrar varsin termin, istället för att som nu, försöka redogöra för allt. Det blir som en dagbok man har glömt att skriva i på länge, och sen måste skriva ikapp.

Däremot gillar jag Amandas utveckling från att vara den ”sista oskulden” till rädslan att bli stämplad som den desperata och lättfotade tjejen som tar allt hon kommer åt. Skillnaden där emellan kan tyckas så milsvidd, men egentligen ligger de två stadierna tätt intill varandra. Jag kan känna igen mig så i Amandas desperata jakt på erfarenhet, att varje hångel är ett steg närmare något slags vuxenliv.

Emellan kapitlen finns det passager i form av brev, som egentligen är en skoluppgift i svenska, som Amanda tillslut skickar till Kim. Dessa små texter blir till små dikter mellan berättelsen. Egentligen är de fantastiska för att de är så dåliga, det känns på pricken som att en tonåring har skrivit det. Och går vi hem och letar i våra gömmor efter de där texterna som vi skrev i slutet av tonåren lovar jag att vi kommer att hitta nästan samma text.

Och det är just det Punkindustriell hårdrockare med attityd handlar om, att hur läsaren än ser ut på utsidan, om håret är svart, blont, snaggat, lockat eller rosa så kan alla känna igen sig i Amandas känsla av utanförskap och längtan bort.