Istället för att bara skrika är en blandning av lågintensiv deckare och diskbänksrealistisk familjeskildring. Huvudperson är sextonåriga Andrea, som bor med sin mamma och styvfar i en mindre stad. Hennes pappa är död sedan några år tillbaka och hennes syster Sandra har 18 år gammal fått en dotter och flyttat ihop med sin pojkvän.

Mamman och systern är osams. Andrea är en sån som håller känslor inom sig, men hon gillar varken mammas nya kille eller systerns nya barn något vidare. Hon funderar också en del på pappan, han som först lämnade familjen och stack till USA, sedan kom tillbaka några år senare bara för att bli sjuk i cancer och dö. Det är mycket hon inte vet om honom, och när ett hotbrev i brevlådan antyder att hans historia rymmer något brottsligt, börjar Andrea tillsammans med Sandra och kompisen Molly att följa spåren bakåt i tiden.

Bäst tycker jag om det vardagliga i den här boken. Andrea berättar själv, och hennes sätt att tänka och uttrycka sig känns väldigt ”på riktigt”, ofta roligt och drastiskt, men ibland också bara förvirrat och med den där stora känslan av att vara ensam i världen. Här finns fina dialoger med både systern och mamman som fångar den där återvändsgrändskänslan man kan hamna i i relation till sina närmaste: när varje konversation man har alltid slutar med att man intar sina invanda positioner, hamnar i samma gamla roller. Jag gillar också hur klassaspekten syns i boken utan att den direkt pekas på: när Andrea berättar vad familjen äter och att hon aldrig varit utomlands, när hennes tillvaro kontrasteras med Mollys. Det ligger inga värderingar i botten, det bara visas.

Ibland blir boken långdragen och pratig: när Andrea och Molly diskuterar vad de ska göra härnäst, väntar på den förundersökning de beställt eller bara läser igenom gamla artiklar en gång till. Vissa sekvenser i boken kunde helt klart varit kortare, eller kanske strukits helt. Men när det funkar är det spännande och lättläst, och mitt i det flytande vardagsspråket finns små filosofiska pärlor, iakttagelser som känns självklara trots att man själv aldrig sett saker på det sättet tidigare. Som det med titeln: istället för att bara skrika kan man ta tag i saker och göra något. Istället för att bara skrika när man vill något (som bebisar gör) gäller det för vuxna människor att försöka uttrycka sin önskan. Och det är då det blir svårt och alla missförstånd uppstår. Samtidigt som mycket bra i världen också kommer sig av det där att inte skrika:

När jag var yngre kunde jag ägna timmar åt att försöka ändra min handstil. Göra bokstäverna lite rundare och mjukare och roligare. Små glada smileys istället för utropstecken. Stora runda bollar över ö och ä istället för små hårda prickar. Det var min insats för att få en bättre och varmare värld. Ganska smart, kan jag fortfarande tycka. Det mesta här i livet som är viktigt börjar med bokstäver. Fredskontrakt som undertecknas. Tidningar som väljer ut vad vi ska få veta om världen. Prov som avgör ens framtid. Brev utan avsändare. Sånt.