Man blir lite vaksam av att läsa Umberto Eco. Paranoid, rentav. Man börjar ana konspirationsteoretiker bakom varje buske. Karln har skapat en konspiration runt konspirationer, och en som är omöjlig att inte tro på eftersom den ju är sann. Det är, möjligen, en av årets viktigaste böcker.

Och det konstiga är att från något perspektiv är ju detta inte alls en bra roman. Väl påläst? Självklart. Intelligent? Som fan. Rolig? Full med mord och hemliga identiteter och krig och revolutioner och låsta rum och frimurare och dubbelspel som avgör hela Europas öde? Skrämmande aktuell? Check, check, check. Problemet är bara att hur mycket Eco än vill att detta ska se ut som ett klassiskt 1800-talsäventyr, svartvita kopparsticksillustrationer och allt, så förstärks intrycket man fick av Drottning Loanas mystiska eld: att Eco alltmer glömt av hur man berättar en historia. Han sammanfattar den, in i minsta detalj, men lite för ofta på ett sätt som känns som korvstoppning – speciellt om man inte redan kan sin europeiska 1800-talshistoria. Det är synd. Det gör i sig inte boken dålig; det gör den bara lite mer otillgänglig och trögläst än den hade behövt vara, speciellt om Eco hoppas nå de Dan Brown-läsare han påstår sig ha skrivit boken för. Och samtidigt är ju detta, som sagt, något av det bästa som skrivits i år.

Vår berättare (den ende i hela romanen som inte funnits i verkligheten) Simone Simonini, italienare i förskingringen, sammanfattar sitt liv från sin dammiga antikhandel i 1890-talets Paris. Han har levt ett spännande liv; hattat runt i Europa, från revolution till krig till upplopp, och sett till att folk alltid haft underlag för det de gör. Kalla honom inte förfalskare, är ni snälla; sant är att han skapar dokument – testamenten, vittnesmål, pamfletter, konspirationsromaner – på beställning och på fri hand, men det är ju inte förfalskningar; han bara skriver ner det som alla redan vet är sant och som skulle ha skrivits ner om någon bara varit på plats då, och ser till att det sprids i rätt kanaler – de som ”vågar säga sanningen”, eftersom alla ju vet att de officiella kanalerna styrs av just den grupp man vill agitera emot. Om till exempel alla vet att judarna sammansvurit sig för att störta kristendomen och ta över Europa, då är det väl inget brott att ta fram dokumentation på detta, så att man sedan har något att peka på som bevis? Grundregeln, menar han, är denna:

…om jag på något sätt ville sälja avslöjandet av en sammansvärjning, behövde jag inte ge köparen något originellt, utan helt enkelt bara det jag redan visste eller lätt kunde få veta på annat håll. Folk tror bara på sådant som de redan vet…

Alltså: grunden för en god konspiration är inte att avslöja, det är att bekräfta. Den som är rädd för företeelse A kommer gladeligen att acceptera bevis på att företeelse A är farlig och bär skulden till allt dåligt i världen, även om (speciellt om) beviset i fråga är falskt. På detta har Simonini levt gott, och nu jobbar han, på beställning från både socialister och monarkister, ryssar och tyskar och engelsmän och fransmän, alla som behöver en måltavla, på sitt magnum opus – ett mötesprotokoll från en hemlig konferens som ledarna för världens judar höll på kyrkogården i Prag, där de bestämde exakt hur de ska ta över. Det ska senare bli känt som Sions vises protokoll och bli ett av de viktigaste dokumenten under 1900-talet, användas som ”bevis” av både tsar, Führer och Al-Qaida för att rättfärdiga det de ju redan vet. Att dokumentet, i romanen och i verkligheten, är en uppenbar förfalskning stängde aldrig av några gasugnar. Runtomkring Simonini galloperar revolutionernas sekel på upplysta 1700-talshästar rakt mot folkmordens 1900-tal.

Begravningsplatsen i Prag är en djupt obehaglig roman. Vi tillbringar 540 sidor i huvudet hos en människa som hatar; judar, kvinnor, tyskar, fransmän, italienare – alla utom sig själv. Men speciellt judarna. Genom honom följer vi framväxten av det som 50 år senare skulle resultera i Auschwitz, ett modernt politiskt virus som ympar in sig i varenda rörelse, oavsett om fienden är pöbeln, kapitalismen, avfällingar från den rätta tron, religiösa fanatiker; allt kan någonstans skyllas på någon, och överallt dyker Simonini upp och förser dem gladeligen med bevis på det, bevis som omedelbart accepteras eftersom de ju säger precis det som man redan visste. På ytan handlar det om antisemitism, men ju djupare man går, desto mer ser man ekon; oavsett målet för rädslan, oavsett vilka stornästa figurer som förekommer i nidteckningarna, oavsett sammanhanget. Romanens verkliga huvudperson är inte Simonini utan en mekanism, ett tankemönster som går igen i allt från harmlös partipolitik till utrotningskampanjer: att den objektiva sanningen, under hela vår moderna historia, alltid varit underordnad det politiskt önskvärda. Att alla de fina ideal vi byggt vår bekväma värld på står på ett gungfly av irrationellt hat. Och när jag skriver det känner jag mig som en konspirationsteoretiker. Jag vet. Jag kommer inte ifrån det. Jag läser i tidningen att Anders Behring Breivik (en modern korsriddare, enligt honom själv) inte ångrar någonting. Han hade ju bevis för att han måste handla som han gjorde – se här, han skrev det själv. De ”invandrarkritiska” tar givetvis avstånd från hans handlingar, men han hade ju egentligen en poäng i det han sade, de har ju själva skrivit samma sak… Jag läser i tidningen att folk i USA börjar dö i påssjukan igen, eftersom så många tror att vaccinering är farligt trots att ”bevisen” för det bevisligen är förfalskade. Jag läser i tidningen att grekiska skämttecknare jämför tyska bankirer (alltid dessa bankirer) med nazister. Jag läser i tidningen, sen läser jag i kommentarsfält och på nattligt uppklistrade affischer runtom Stockholm att det som står i svenska tidningar på något vis är dikterat av både storfinansen och kulturmarxisterna samtidigt.

”Vi säger ju bara det som alla tänker men inte vågar säga högt.”
- Varenda framgångsrik politiker av ett visst slag någonsin

Skillnaden mellan lögn och skönlitteratur, sade Eco i sitt samtal på Kulturhuset, är att skönlitteraturen är en ömsesidig överenskommelse: både författare och läsare vet att det inte är på riktigt, men går med på det för historiens skull. Samtidigt medger han att han i Begravningsplatsen i Prag leker mer med den skillnaden än någonsin; allt i romanen, förutom just då själva huvudpersonen, har ju hänt i verkligheten, och poängen är att vi alla gladeligen kan ömsesidigt komma överens om att även om något inte är sant så kan det alltid bli det om det passar oss. Den är en obehaglig roman, en hårt slående roman, men ironin är att om han bara varit aningen bättre på att ljuga – f’låt, få läsaren att gå med på fiktionen – hade den kunnat slå ännu hårdare.