Mitt första möte med Vitnos var redan på dagis, jag var kanske 6 år och skulle precis sluta på dagis för att börja i skolan (på den tiden fanns ingen sexårsverksamhet). Vi satt bland massa kuddar och madrasser och en av fröknarna (ja på den tiden sa man så) läste första kapitlet i Vitnos det lilla russet, och sen var jag fast!

Vitnos själv är huvudperson och berättarjag i serien om honom. På så sätt kommer man som läsare direkt in i hästens syn- och tankesätt. Det är oftast impulsivt, lite fånigt och otroligt sött. Dessutom lärorikt på ett sätt som andra hästböcker aldrig kan bli utan att vara överpedagogiska. I böckerna om Vitnos ger han sitt perspektiv och sina reaktioner på sin omvärld och det finns ingen som har lärt mig så mycket som ridskolechefen Vivi på ridskolan där jag växte upp och så Vitnos.

Nu ger B.Wahlströms ut Vitnos det lilla russet i nytt bilderboksformat. Berättelsen är hårt beskuren och istället får den stående hästboksillustratören Margareta Nordqvists bilder bre ut sig. Margareta Nordqvist har tidigare illustrerat Lin Hallbergs böcker om shettlandsponnyerna Sigge och Teddy. Det är verklighetstrogna bilder som väl fångar upp de olika raserna, deras kroppsbyggnad, utseende och personlighet.

Berättelsen om Vitnos börjar när han föds. Han är ett utav de sista fölen som föds den våren och ovanligt liten. Däremot är han gyllengul i pälsen. Gamla Maja som är det kloka ledarrusset säger att Vitnos kommer att bli prins än dag. Vitnos mamma säger att det inte är något att bry sig om, att gamla Maja ofta pratar en massa. De andra fölen retar honom, för att han är så liten och fortfarande trasslar ihop benen när han ska springa, och för att han kanske ska bli prins en dag.

- Du är liten, men din färg är tecken på att du kommer att bli berömd. En prins har fötts i vår skog idag. En dag blir han kanske kung över alla russ.
Russmammorna blängde på mig. De fnös och ruskade på huvudena.
- Den där stackaren, sa en. Han kan ju inte ens stå på sina ben.
- Det kan jag visst, pep jag, och började resa mig.
Att resa upp frambenen gick bra.
Men när jag rätade på bakbenen trasslade de in sig i varandra. Jag stack ner nosen och kikade under magen för att se var benen var någonstans. Och… pladask, slog jag en kullerbytta och hamnade med alla benen i vädret. Åh vad jag skämdes!

Avundsjuka har alltid varit den vanligaste anledningen till att trycka ner någon. Men där finns Vips som är snäll. Och i skogen möter han sin pappa som är kung över alla russen på Lojsta hed på Gotland där russen bor. Efter det bevarar Vitnos tanken om att han en gång ska bli kung, hos sig själv som en hemlighet.

Vitnos är hästbokshistoriens absolut bästa hästkaraktär, men mycket av hans fina funderingar och filosoferande på ett sätt som bara ett russ kan filosofera, blir förlorat i den här versionen och det är synd. Men som försmak på den klassiska serien för de mindre barnen är Vitnos det lilla russet en rar bilderbok.