Recension

: Maria avslöjar hästligan
Maria avslöjar hästligan Marie Louise Rudolfsson
1977
B.Wahlströms
6/10

Klassiskt hästdrama

Utgiven 1977
ISBN 9132112424
Sidor 156

Om författaren

Marie-Louise Rudolfsson började rida som 13-åring. När hennes favorithäst Lyster dog 1969 skrev Marie-Louise sin första bok, Maria och Blå Prinsen. Det stora gensvaret fick henne att skriva hela 35 böcker på åtta år. Hon har även skrivit den mycket populära barnbokserien om russet Vitnos. Innan hon började skriva böcker hade hon en lång karriär som journalist bakom sig. Marie Louise var redaktör på bland andra Året Runt, Damernas Värld och Vecko-Revyn. 1977 flyttade hon till Gotland, där hon fram till sin död, på heltid ägnade sig åt sina hästar och författandet.

[caption id="attachment_38359" align="alignleft" width="179" caption="Foto: Beata Bergström"]Foto: Beata Bergström[/caption]

Sök efter boken

När jag läser Marie-Louise Rudolfssons Maria avslöjar hästligan kan jag inte låta bli att jämföra den med hur hästboken ser ut idag. Det är en klassisk hästbok på alla sätt.

Först och främst är den del i en lång serie av böcker, vad jag har kunnat läsa mig till är det den nionde delen. Den handlar om en tjej, Maria, och hennes alldeles egna ponny Prinsen som är blågrå med vit man och svans. Det är sommarlov och Maria far som alltid till sin mormor och morfars gård på landet. Där finns Hugo, den snälla och rara stallpojken som tar så väl hand om alla hästarna och Maria, och hon känner sig alltid trygg tillsammans med honom. Att det skulle vara någon kärlek inblandad är det inte tal om!

Och sen börjar äventyret. Det är full fart från början, en häst hinner gå ner sig i kärret, Prinsen blir inkörd och en hel hästliga avslöjas innan boken är slut. Den obligatoriska pekpinnen att man inte får misshandla, vanvårda och piska sina hästar finns med. Och de som är onda (mot sina djur) får självklart sina straff i slutet.

Maria och Prinsens kommunikation är i det närmaste telepatisk. Hon vet när han blir sur för att han ”muttrar och grinar” för att morötterna uteblir och hon kan prata honom lugn i nästan alla situationer. Den goda handen med hästar har hon förstås ärvt av sin morfar. För kommunikation med hästar är inget man lär sig, utan antingen har i kroppen eller inte.

Något jag också har funderat mycket över är de transporter som hästarna transporteras med. I denna bok, liksom andra hästböcker som är skrivna under samma tid, som böckerna om Britta och Silver, använder de sig av någon slags gemensam transport av hästar. En buss som kanske gick mellan Göteborg och Stockholm och däremellan gör avkrokar på gårdar och lämnar av hästarna dit de ska. Som en kollektiv hästtaxi. Om det är någon som vet något mer om dessa hästtransporter får ni gärna berätta i kommentarsfältet, jag vill gärna veta mer!

Det finaste av allt är ändå att det i försättsbladen går att vinna en ponny eller en moped om man deltar i tävlingen i Wahlströms ungdomsbokskatalog. Bara därför är det värt att läsa hästböcker. Eller var…

Emelie Novotny

Publicerad: 2011-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-10-28 22:51

Kategori: Recension | Recension: #4390

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?