I boken möter vi Fanny och hennes mamma när moderns tjat och gnat håller på att ta över. Det fyller hela sidorna, och Fannys huvud, så till bredden att Fanny ger upp och ger sig iväg. Hon ger sig iväg in i en fantastisk drömvärld och precis som i Till vildingarnas land försvinner all text och bilden spiller över hela arket, ut ur boken och in i mig. Jag blir min egen berättelse och jag följer Fanny.

Det här är en bilderbok för vuxna och den helt och hållet sugit tag i mig. Där ligger jag i mitt barns säng, när han för länge sedan lämnat mig för någon annan bok, och absorberar. Jag tittar så hårt mot papprets yta att det ger vika för min tyngd och låter mig följa med.

Boken är svår att läsa, eller förmedla, utan behöver upplevas och bläddras i gång på gång. Den måste smakas på, kännas på! När jag var liten älskade jag när mamma läste Hur gick det sedan av Tove Jansson där utskurna hål i sidorna hela tiden bjuder till nyfikenhet över vad som ska ske på nästa uppslag. Samma sak gör att Fannys fantastiska resa som hela tiden drar mig vidare och bort! Dagdrömmarna och Fannys flykt från den gråvita vardagen är fenomenal! Till och med bokens papper byter skepnad och förvandlas till ett undervattenslandskap.

Fannys fantastiska resa är bilderbokens motsvarighet till poesi. Den hade definitivt fått högsta poäng av mig, om det inte hade varit så att den är helt omöjlig att läsa för barnet. Istället har den fått flytta ut i ”vuxenbokhyllan”, vilket i och för sig inte är mig emot, egentligen: Jag sluter mig gärna till Fanny och hennes resa när vardagen tränger sig för nära.