På förskolan förvandlas krukväxten till ett enormt träd när Los tårar vattnar den. I det kan Lo klättra upp när längtan efter pappa blir för stor. Där finns vänner som förstår.

Alla som har barn på förskolan har väl varit med om de stora tårfyllda ögonen och klockan som tickar precis i de där skälvande ögonblicken då överlämningen sker. Hur man med tyngd i hjärtat lämnar barnet i famnen på en pedagog, säger hejdå, vänder sig om och går. Ekot av gråt som följer med ut genom grinden.

Den flyktvägen som Lo skapar till sig själv ut ur det jobbiga i att skiljas från sin pappa är det säkert många som känner igen. Den, eller någon annan. En repstege som en kanariefågel virkat och sedan en massa snälla djur och vackra blommor överallt. Berättelsen är söt, och den gör att man drar på smilbanden åt hur tokigt det blir när de vuxna inte hittar Lo någonstans!

”Looo, var Ääär duuu?” Ekar det i trädet då. Och Fleming säger: ”-Lo, din pappa letar efter dig.”

En riktigt bra barnbok ryggar inte för att ta upp allvarliga och helt nakna känslor, till exempel den att känna sig övergiven och ensam. En vuxenvärld som skapar barnkultur har en plikt att ge detta till barnen, och kanske kan jag tycka att Trädet är en hemlighet inte når riktigt ända fram. Den är stundom alldeles för söt, och där den hade kunnat bränna till rakt in i hjärtat slarvas det lite bort.

Ändå tycker jag mycket om boken, som dessutom fyller ett mycket pedagogiskt behov för många familjer där lämning på förskola inte alltid bara är en vink i ett fönster och lätta steg mot dagens äventyr! Och den får mig att le.