Allvarligt talat. Hur skall man gå till väga för att uttyda betygsättningen? Subjektivitet är en sak och det är naturligtvis önskvärt att en recension innehåller ett visst mått av detta, men är det här en lika bra bok som Bolaños Amulett? Enligt mig krävs det mer än ”filmiska beskrivningar” och ”spännande driv” för att åstadkomma detta.

#

Ella: Jag håller nog efter en del grubblande med dig. Betyg tillför faktiskt en recension något. Det kanske kan jämföras med en ultraminimalistisk resumé? Naturligtvis inser jag det svåra och ibland orättvisa i att jämföra böcker i olika genrer som fått samma betyg. Det som fick mina tankar att börja snurra var nog att jag kom och tänka på liknade recensioner när jag var i 10-11årsåldern och hade börjat tassa in på vuxenlitteraturens område. (Ja, jag var en av de där lillgamla, brådmogna, outhärdliga ungarna man bara brukar se i dåliga tv-serier!) Jag kände alltid att ett högt betyg på en ungdomsbok var en klapp på huvudet, ett ”Ja ja, lilla vän. Språket är relativt torftigt, handlingen är fylld av klichéer och huvudpersonen endimensionell, men det duger åt er barn och ungdomar”. Samtidigt är det ju självklart att en ungdomsbok ska bedömas efter sina kvaliteter som ungdomsbok, en kokbok efter sina kvaliteter som kokbok etc. Jag har inga svar och jag är klok nog att inse att jag har åsikter och inte fakta i ämnet, men tycker ändå att det är intressant att resonera kring.

Ingrid: ”Jag tror att det viktigaste är att betyget förklaras och att det görs tydligt att det är en personlig åsikt.” Där är vi helt överens! Det jag är orolig för är att litteraturkritiken närmar sig de kortfattade musikrecensioner man kan läsa i morgontidningarna på onsdagarna: Ett fåtal meningar om skivan och ett betyg som skall ersätta ett vidare resonemang kring verkets kvaliteter. Det här är nog i och för sig fel forum att föra min diskussion på eftersom DBC faktiskt publicerar riktiga recensioner, vilket jag uppskattar storligen, men det var här jag var när jag började fundera. Jag vill nog ställa en öppen fråga till ALLA som någon gång recenserat något: Hur stor är risken att man avbryter sig mitt i en recension och tänker ”Äh, jag behöver inte skriva mer. Jag ger den 4/5 så förstår alla att den är bra”? Jag kan föreställa mig att den risken är mindre här än på en kvällstidning eftersom det är skillnad att skriva på ackord och på att skriva på grund av ett genuint intresse, men är det aldrig frestande?

#

Hej Emelie, och det var så lite så!

Jag tror tyvärr att du har helt rätt angående litteratur- och kulturkritikens tynande tillvaro i dagspressen (med enstaka undantag i SvD:s Under Strecket). Självklart läser jag litteraturtidskrifter, men kan inte undgå att medan jag gör det tänka på hur mycket den som bara läser dags- och kvällstidningar missar, för inget gör mig så lässugen som en fullödig, välskriven recension av en högaktuell bok! DET ger mig läslust, njutning och nyfikenhet!

Jag ska väl erkänna att jag egentligen inte trodde att någon recensent här skulle göra så, avbryta sig och låta siffran ersätta resonemanget, men jag tror att det skulle vara en frestelse för den som till exempel skriver på frilansbasis på en lokaltidning eller liknande (om sådana varelser längre finns!) eftersom det innebär att man kan ge sig i kast med nästa anmälan.

Nåväl, efter allt jag sagt och grubblat över vill jag säga att jag tycker att samtliga fasta recensenter här HAR en bra balans mellan ordrikedom och substans. Jag kan tänka mig att det är svårt att recensera en bok man tycker riktigt bra eller riktigt illa om och samtidigt hålla sig inom det begränsade utrymmet bloggformatet innebär, men jag tycker att ni gör det bättre än de flesta ”proffstyckare” i dagspressen. Jag menar, det finns ju en anledning till att jag återvänder hit dagligen.

#