Precis som romanen 2666 släpps Roberto Bolaños ”senaste” roman, Amulett, postumt. Författaren gick bort 2003 och var då en i raden av tämligen välkända spanskspråkiga författare. Efter hans bortgång har dock Roberto Bolaños rykte ständigt stegrats och förökats, kanske med klimax i och med den för några år sedan utgivna 2666, gigantisk till formatet (den svenska översättningen omfattar ungefär 1000 sidor).

Den roman som Albert Bonniers nu presenterar i svensk översättning är något helt annat – knappt 200 sidor. Men kanske är det egentligen bara formatet som skiljer Amulett från 2666. Låt oss se lite på handlingen.

En chilensk kvinna, förtjust i både poeter och poesi, som emigrerat till Mexico City ser sig själv som ”poesins urmoder”. Under arméns ockupation av staden låser hon in sig på en toalett på Mexico City universitet några skälvande dagar – närmare bestämt 12 – under 1968. Samma kvinna (Auxilio Lacouture är hennes namn) förekommer också i Bolaños stora roman De vilda detektiverna. På så sätt kan man säga att Amulett blir ett slags pendang till denna roman. På samma sätt som motiv och personer från romanerna återkommer i Bolaños samlade poesi, med den svenska titeln Det okända universitetet, används alltså här ett slags intertextuella referenser som upprättar samband tvärsigenom författarskapet. Det är finurligt och skickligt gjort. En annan festligt detalj är att huvudpersonen under sin tid i Mexico City blivit god vän med en viss Arturo Belano, alltså författarens alter ego. På så sätt skriver Bolaño in sig själv i sitt eget verk – något han också gör frekvent i Det okända universitetet.

Vad gör då Auxilio på toaletten? Hon tänker tillbaka. På sitt eget liv. Men framför allt på Mexico Citys litterära liv och alla de litterära gestalter hon har mött. Genom texten, som ofta har karaktär av en medvetandeström, frammanas alltså skärvor av Mexicos moderna historia. Det är här jag upplever sambandet mellan Amulett och 2666. Genom tvärsnitt ur och i modern historia framkallas en större bild och ett större perspektiv. I den bemärkelsen fungerar de både texterna på samma sätt. På ett annat sätt är naturligtvis texterna helt olika. Amulett är precis vad titeln antyder – ett litet glänsande, läckert smycke. 2666 är ett tungt stenblock med insprängda kvartsbitar.

Handlingen är alltså egentligen inte särskilt distinkt utan har en ganska rapsodisk karaktär. Men det känns helt rätt och kongenialt med handlingen. Naturligtvis ger Amulett inte samma massiva upplevelse som 2666 eller Det okända universitet, men som ett slags introduktion till Bolaños författarskap är den utmärkt och därtill en riktigt bra roman.

Bolaño är lite som Franz Schubert som dog blott 31 år gammal efter att ha sublimerat sin musik och uppnått oanade höjder i t.ex. den sista symfonin, den sista stråkkvartetten och de sista Lieder. Man undrar vad Schubert hade åstadkommit om han fått fortsätta leva och vilka höjder hans musik nått. På samma sätt med Bolaño – jag tror inte jag är ensam som föreställer mig ett framtida Nobelpris om han fått leva och fortsätta att skapa. Men nu står vi här med det efterlämnade konstnärskapet och har bara att tacka. Tag och läs! blir uppmaningen.