Å ena sidan har Strindberg en klar och tidstypisk bild av vad en man är: fysiskt och psykiskt stark, rationell, naturligt överlägsen. Allt annat än den veka, irrationella kvinnan. Å andra sidan skriver han mycket sällan män – eller kvinnor – som egentligen kan leva upp (eller ned) till de bilderna.

I inledningen av Fadren är Ryttmästaren allt det där manliga. Han är överhuvud och chef, militär och vetenskapsman, familjens självklara ledare och hjärna. När han och hustrun Laura är oense om dotterns utbildning och framtid ser han det som självklart att hans åsikt ska ha företräde.

Ryttmästarn Barnen skola uppfostras i fadrens bekännelse, enligt gällande lag.

Laura Och modren har ingenting att bestämma i frågan?

Ryttmästarn Ingenting alls! Hon har sålt sin förstfödslorätt i laga köp, och avträtt sina rättigheter mot att mannen drager försorg om henne och hennes barn.

Laura tycks till att börja med inte ha mycket att sätta emot. Han har, som han om och om igen påpekar, lagen på sin sida. En hustru är underställd sin man. Han är hennes förmyndare. Men det finns ju andra sätt att få sin vilja fram.

Hur man tolkar vad Laura tar sig för är förstås en fråga om läsart. Kanske är hon ett klassiskt strindbergskt exempel på den onda, manipulativa kvinnan, som sakta planterar hos sin make tvivlet på att han verkligen är far till sitt barn och driver honom in i vansinne så att hon själv kan ta kontroll över familjen. Kanske är hon helt enkelt en stark kvinna som slåss för sitt barns bästa med de medel som i ett misogynt samhälle står henne till buds. Kanske har tillfälligheterna ”glidit fram på skenor, som du själv lagt ut, och inför Gud och mitt samvete känner jag mig oskyldig även om jag icke är det”, som Laura bedyrar honom.

I vilket fall sitter den patriarkala makten tämligen löst. Kanske är det helt enkelt så att den som vill styra och domdera med lagstiftad överlägsenhet kommer att undergrävas, och den som hålls nere med våld kommer obönhörligen att resa sig? Karaktärerna i Fadren är komplexa nog att tolkas på flera olika sätt.

Säkert ljuder replikerna annorlunda nu än vad de gjorde för drygt hundra år sedan. Ändå tycks besattheten av könsroller och makt bekant, som när Laura får frågan: ”Hatar du mig?” och svarar: ”Ja, ibland! När du är man.”