När jag läser ännu en skandinavisk deckarförfattare som skördat stora framgångar på der Spiegels bästsäljarlista kommer jag inte från tanken på vilken bild de måste ha av oss där nere. För den röda stugan och den orörda naturen bör väl rimligtvis också dela plats med den psykopatiske mördaren om man skulle utföra det klassiska associationstestet med en slumpmässigt utvald tysk och visar upp en bild på en slumpmässigt utvald skandinavisk flagga. Och ack så fel de har! Jag läste boken bara veckan innan de ofattbara händelserna i Oslo den 22:a juli.

Under läsningen av Jussi Adler-Olsens första del i serien Avdelning Q var den bestående känslan att även om romanen är spännande så är själva brottet lite väl. Ja det är lite för utstuderat och kalkylerat grymt. Visst sker det en massa hemskheter även i Skandinavien men brott som planeras under tidsrymder av år och vars syfte är ren skär ondska är ju ändå något som inte har mycket med verklighetens brottslighet att göra. För verklighetens mord, berättade ju Leif GW Persson i Efterlyst varje onsdagskväll, sker ju mellan personer som är bekanta med varandra, i stundens ingivelse och med alkohol som utlösande faktor. Jag betvivlar inte det korrekta i kriminologiprofessorns analys men tyvärr har massakern på Utöya visat att den rena ondska som mest varit förbehållen kriminallitteraturen ändå är högst verklig.

Men över till själva romanen. En snabb summering av upplägget ger en för genren ganska traditionell och föga originell bild: Den klippske men besvärlige (och givetvis frånskilde) kriminalaren Carl Mörck har efter en traumatisk händelse i tjänsten, blivit placerad på en egen avdelning. Istället för att vara den person som struntar i regler och ställer besvärliga frågor i pågående utredningar, finner han sig nu sitta i ett rum längst ner i källaren på Köpenhamns polisstation med pärmar över cold cases, fall som alla gett upp men som av politiska skäl måste gås igenom en sista gång innan de officiellt kan läggas ner. Ingen räknar med att han skall finna någon lösning, vilket, ja, ni gissar rätt, han mot alla odds ändå gör.

Den snabba summeringen innehåller lyckligtvis en hel del luckor, vilka när de fylls ut skapar en kriminalroman av högsta skandinaviska kvalitet. Carl Mörck är inte den traditionelle alfahannen utan snarare något av ett original. Han har en udda familjesituation och ett liv som inte inkluderar sponken, trots skuldkänslor över två förolyckade kollegor. Till sin avdelning får han medhjälparen Assad, en allt-i-allo vars arbetsuppgifter är oklara men i vart fall inte skall vara av polisiär natur. Assad är en sorglös man vars optimism inför sitt nya danska hemland verkar som en motpol till den cyniske Carl. Ja, de två bildar nästan något av ett danskt Holmes och Watson-par.

Det som dock höjer romanen är att man parallellt med utredningen även får följa offret, en kidnappad toppolitiker som befinner sig i ett trångt utrymme helt utan mänsklig kontakt. De ingående beskrivningarna över hennes enformighet och hopplöshet skapar en kraftigt klaustrofobisk känsla där man som läsare ibland får titta upp från boken bara för att kontrollera att det inte är man själv som sitter där inlåst i hålan. Enligt skandinavisk deckartradition finns här även en dos samhällskritik, vilken primärt riktas mot främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Jag misstänker att Carl får agera megafon åt författarens egna åsikter när han utrycker saker som ”Kärringen är ju rubbad” om den lätt kamouflerade Pia Kjaersgaard.

Som alla bra deckare är Kvinnan i rummet svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa, men som svensk läsare har man här en fördel. Eftersom översättningen låtit väntat på sig finns nämligen även del två, Fasanjägarna, utgiven och nu i augusti kommer del tre, Flaskpost från P. Så när fallet är löst och boken är slut är det bara att kasta sig över nästa fall.