Önskan om att ha något att kriga för är inte så oprovocerad som den kanske låter. Det är önskan om att längta, vilja, älska så mycket att det inte bara är värt att döda för, utan värt att föra ett helt krig för.

När jag slår upp Jenny Tunedals nya och tredje diktsamling Mitt krig, sviter får jag hjärtklappning. Inte på grund av handlingen, en diktsamling kan inte ha någon handling på första sidan, då är den fortfarande blank. Utan på grund av språket, det påverkar mig fysiskt, jag tror att det kallas för att den drabbar mig. Och är det något som jag vill ha ut av en diktsamling så är det just att bli drabbad.

En vän till mig läste nyligen upp en dikt ur Jenny Tunedals samling, den hade publicerats i Dagens Nyheter. Vi satt i Vitabergsparken, det var kväll, vi drack vin och hon läste. Det gick rakt igenom mig då, den enda rad som blev kvar var ”Det du är rädd för har redan hänt”. Nu läser jag om kriget som pågår när det är fred, det sägs på första sidan, därefter följer scener av stridande. ”Det finns olika namn för olika krig” skriver Jenny Tunedal. Jag tittar på Sagan om ringen under den tid som jag läser Mitt krig, sviter. Där råder krig. Och det är männen som för kriget. Kvinnor och barn hålls hemma, ingen får bli till en börda för någon. Jag tänker på kriget och att det så länge varit något som kvinnor hålls utestängda ifrån. Vilket krig får en kvinna föra? Vilket krig får en mor föra? Vilket krig för vi mot de människor vi älskar?

Jenny Tunedal svarar på de frågorna genom att beskriva scener ur vardagen. Det är relationerna till de vi älskar, till barnen som blir till krig. Det är våldet och skräcken som lever inom hem och släkt.

I berget intill spränger de höga ljuden – jag minns inte heller – inga höga toner men
överröstande – ingen vet vad en mor begär – eller om – de som bär barnen bär också skulden
– den egna sårbarheten – de andras hat om det som är viktigt går rätt till – kan vi ägna oss åt
att förstöra deras liv

Det är en sorglig och lågmäld diktsamling som Jenny Tunedal har skrivit. Men den blir inte tung för det. Jag läser den med lätthet, på bussen, i någon annans kök, på kafé. När mina vänner är med läser jag gärna högt ur den. På så sätt är det en inbjudande, lättillgänglig diktsamling. Trots allt mörker och våld som ryms i den, blir till ett sorgset vädjande:

Allt jag kunde gett för kärlek
För kärlekens skull
För sent

Jag kan inte hjälpa hur rädd jag är
Jag kan vara din bästa vän någonsin

Om jag går först så väntar jag på dig
På andra sidan det mörka vattnet
Var med mig

I Mitt krig, sviter är formen underordnad handlingen och språket. Jenny Tunedal skriver sin diktsamling mestadels i klassiska diktsviter, och det är också där den är som bäst. I det raka, enkla språket, den underliggande handlingen är Jenny Tunedal en av de största poeterna vi har idag. Tyvärr blandar hon bitvis och sporadiskt in skiljetecken, utan att dessa tillför texten något och bryter på så sätt den givna formen.

Men bortanför det finns en berättelse som vill bli läst.

Det tar lång tid att dö
Tills jag inte längre kan skilja oss åt