Begicks förra veckans terrordåd i Norge av en ensam galning, eller är de symtom på större och kanske ännu otäckare tendenser i samhället i stort?

Nej, jag syftar inte bara på den sverigedemokratiske kommunpolitiker som gått ut med att Anders Breivik är ”en produkt av det mångkulturella samhället”, att ”mångkultur” och ”massinvandring” måste dela skuld för massmorden. Kanske mer på hur de flesta kommentatorer genast skyllde dåden på islamistiska terrorister – och att jag håller på att skriva ”naturligtvis”, trots att sådana i själva verket bara begår några promille av europeiska terrorhandlingar.

Lisa Bjurwald skriver i dagarna på Expressens debattsida om hur Breiviks åsikter stämmer mycket väl överens med breda högerpopulistiska rörelsers åsikter – åsikter som också sipprar in i mainstreampolitik och -media över hela Europa:

När en galnings svar på politikers utmålande av mångkulturen som ett hot mot nationen resulterar i krig mot oskyldiga, är tiden kommen att vända blickarna inåt i självrannsakan.
Politiskt ansvarstagande måste bli ledorden i kampen för att skydda den europeiska demokratin mot inre fiender – oavsett om dessa tillber Gud, Allah eller Jahve.

Bjurwalds bok Europas skam. Rasister på frammarsch känns knappast mindre aktuell nu än den gjorde när den kom ut i våras. Kanske är den till och med lättare att ta till sig.

För det är svårt att tänka sig att det här händer runt om i Europa idag, i ett Europa som sedan andra världskriget gått runt i mentala t-shirtar med trycket ”Aldrig mer!” Det smakar ju så förtvivlat 1930-tal.

Fackeltåg och stöveltramp. Medborgargarden och regelrätta lynchningar. Människor som godtyckligt misshandlas, vräks och utvisas och som vet att det är lönlöst att söka hjälp hos myndigheterna. Butiker som vandaliseras för att deras ägare plötsligt ses som främmande element och ett hot mot det genuint ”europeiska”. Öppet rasistiska partier som tar plats i demokratiska parlament.

Bjurwald, till vardags bland annat journalist på antirasistiska tidskriften Expo, undersöker i Europas skam hur en högerextremism som de flesta av oss nog trodde att vi hade lämnat bakom oss med stormsteg återigen intagit den europeiska agendan. Hon rapporterar från valvakor och demonstrationer, hon intervjuar aktivister, politiker och forskare och hon granskar retoriken från nyfascistiska garden i Ungern och Italien till Nordeuropas ”kostymislamofober”.

Ideologiskt är det inte alltid lätt att orientera sig. Somliga grupper håller fast vid det gamla judehatet och kan finna likasinnade bland Israelfientliga islamistiska extremister. Andra uppfattar istället Israel som en allierad i kampen mot islam. Bjurwald menar att vi måste bli bättre på att se parallellerna mellan 1930-talet och rasismen idag. Vad händer till exempel om vi byter ut Sverigedemokraternas begrepp ”islamisering”, det påstådda hotet mot svenskheten, mot ”judefiering”? Skulle media fortsätta att okritiskt sprida begreppet vidare?

Också journalistiken synas alltså i sömmarna. Bjurwald efterlyser de kritiska följdfrågorna, granskningen, medvetenheten om språkets makt i rapporteringen om exempelvis SD eller Dansk Folkeparti. Alltför ofta för man vidare deras retorik och agenda, alltför sällan ifrågasätter man grundförutsättningarna i deras politiska utspel.

För trots att främlingsfientliga partier tagit sig in i både Europaparlamentet och på nationella och lokala nivåer, trots att minoriteter diskrimineras, förföljs, misshandlas och dödas, att hela bosättningar med oönskade folkgrupper jämnas med marken och förvisas, att högerextrema garden i flera länder utgör skrämmande komplement till polisen – så är allt detta bara toppen på isberget.

Samtidigt som en ungersk taxichaufför delger den blonda och blåögda svenska journalisten en av de ständigt återkommande rasistiska myterna – att romska kvinnor slår på sina gravida magar med hammare för att få handikappade barn och kunna inkassera mer bidrag från staten – så smyger sig de här föreställningarna in också i de etablerade partiernas politik. Föreställningarna om fasta och oförenliga kulturer, om människor som en belastning och rasismen som en naturlig reaktion på för hög invandring och misslyckad integration. Om att det som krävs är mer restriktioner och hårdare tag.

I själva verket finns inget tydligt samband alls mellan invandring och rasism, menar Bjurwald. Vill vi förstå varifrån hatet och rädslan stammar måste vi leta någon annanstans, kanske i ekonomiska kriser och behovet av orientering och mening i en snabbt föränderlig värld. Det hoppas jag att hon fortsätter att undersöka i kommande böcker.