Det är med böcker som med människor. Vissa behöver man bara titta på och sen är man kär. Andra är krångligare, till en början närmast motbjudande. Man blir irriterad över ton och takt. Men efter en stunds umgänge händer något. Man börjar förstå hur de fungerar, och sen är det svårt att vara utan dem. Aldrig mer tillhör den senare kategorin för mig. Boken marknadsförs som Morden i Midsomer möter Alfred Hitchcock. Jag tycker det snarare är Marian Keyes som möter Ed McBain. Tempot är hysteriskt, historien klampar på och jag blir nästan lite rädd för det burdusa tilltalet. Men som sagt, när jag ställt om mig kan jag inte lägga ifrån mig denna psykologiska thriller och kommer på mig med att verkligen och på riktigt undra hur författaren ska lyckas knyta ihop allting. Jag fastnar och lägger livet åt sidan. En kompis som ringer undrar om jag ligger och sover. Du verkar ju helt borta, menar hon. Men jag befinner mig faktiskt i södra London nu och året är 2007…

I centrum av historien står Sally Thorning, en framfusig, fördomsfull och utarbetad tvåbarnsmor. För ett år sedan unnade hon sig en hemlig semester ifrån familjen. Allt hon ville var att få lugn och ro, tid till att vila ut. Det blev inte så. Hon mötte Mark Bretherick och tillbringade veckan med honom. Nu ser hon på nyheterna med sin man och upptäcker till sin fasa att hennes semesterromans fått sin familj utplånad. Alla detaljer stämmer. Var han bor, och vad han jobbar med. Hans fru Geraldine och lilla dotter Lucy är funna döda i hemmet. Det är bara det att bilden på nyheterna visar en man som Sally Thorning aldrig sett.

Det skulle bara kunna bli den här veckan”, sa han. ”Vi skulle inte behöva hålla kontakten. Vi är lyckligt gifta båda två, och ingen av oss vill bryta sönder sin familj. Vi har båda mycket att förlora. Vi är föräldrar – med andra ord så väntar sig ingen att vi någonsin levt hemligt eller spännande.

Boken innehåller tre perspektiv. Dels Sallys, som i hemlighet desperat försöker ta reda på vad som egentligen hänt. Vi får också följa poliserna som utreder Mark Brethericks frus och dotters död. De är en salig blandning av mer eller mindre trasiga typer. En snut heter Kombothekra. Smaka på det. Jag skulle kunna gifta mig med honom bara för att få bära det efternamnet. Den tredje historien är den intressantaste. Det är den döda Geraldine Brethericks dagbok. Under den lyckade fasaden finns ravindjupa sprickor av mörker och desperation.

Jag har satt upp en regel för mig själv, och den håller jag mig till vad som än händer: vad jag än känner inombords, hur jag än har lust att bete mig mot Lucy, gör jag tvärtemot. Så när jag hade stängt dörren och hon började skrika gick jag tillbaka in i hennes rum, strök henne över håret och sa: ”Vad är det vännen?” för egentligen ville jag rycka upp henne ur sängen och skaka henne tills tänderna trillade ur munnen på henne.

Men vad är egentligen sanning och vad är chimär? Intrigen är slugt och smart uppbyggd. Allting skruvas åt mer och mer, spänningen stegras liksom tempot. Jag tror att jag glömmer bort att andas emellanåt och efteråt måste jag se minst tre avsnitt av mitt favoritmatlagningsprogram för att komma ner i varv. Såsom när man umgåtts med en riktigt krävande kompis.