Recension

: Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt
Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt Staffan Bergsten
2011
Albert Bonniers Förlag
4/10

Guldramen som gastkramar tavlan

Utgiven 2011
ISBN 9789100125158
Sidor 384

Om författaren

Fotograf: Björn Leijon

Staffan Bergsten var fram till pension docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han har genom åren blivit en av landets största experter på lyrik och skrivit böcker om bland annat Stagnelius, Fröding, Karlfeldt, Tranströmer, Frostenson och Jäderlund.

Sök efter boken

I våras började kultursideskribenter och -bloggare rada upp sig och trängas om att få buga djupast. HAN fyllde 80 år. Metaforens mästare, översatt till ett sextiotal språk och den ende svenske författare som omtalas som nobelpriskandidat.

Själv kan jag skämmas över mitt tycke för Tomas Tranströmer. Dels låter diktinnehållet så urbota träigt och avtändande när man ska återge det. Vad skriver han om, denne begåvning av guds nåde? Jo, naturmotiv och religiöst färgade upplevelser i vardagen. Klassisk musik, fåglar och träd är återkommande. Det låter ju som lyriken i familjesidornas insändarspalt.

Men det värsta är hur ohyggligt överens alla är om Tranströmer. Hans författarskap är omringat av en samstämmig hyllningskör. Det finns inga alternativa uppfattningar om hans verk, bara ett stort nationellt konsensus. Ingen finner sprickor i monumentet som kunde göra det mer komplext.

Därför lät det som ett framsteg när Lundensiska litteratursällskapet i våras ordnade Tranströmerafton och lät framhålla problemet med piedestaliseringen. Man talade om den ”förlamande ikonisering” som finns kring diktaren. ”Monumentaliseringen ställer sig i vägen för själva dikten”, sa Niklas Schiöler. ”Poesin döljs bakom statyn av poeten.” Kristian Lundberg uppger att han blivit mordhotad efter att ha recenserat ett Tranströmerverk som ”en konsekvens av bristen på mod i den svenska bokutgivningen.”

En som rider i spetsen på det jublande Tranströmertåget med sin senaste bok i högsta hugg är Staffan Bergsten. Utifrån brev, personliga minnen, diktutkast, dagboksinlägg, intervjuer och tjänstgöringsintyg vill han teckna en bild av personen bakom – och i – den stora lyriken. ”Ett diktarportätt” kallar han den. Biografi vore missvisande, och till en regelrätt sådan verkar inte gå att utvinna tillräckligt material ur diktarens ganska beskedliga liv.

Tranströmer växer upp på söder i Stockholm med sin mor och är ett ensambarn med fältbiologiskt särintresse. Tonåren är depressiva. Debuten sker 1954 med 17 dikter och förutom vänsterorienterad kritik under senare delen av 60-talet fortsätter hyllningskurvan därefter stiga uppåt. Bosatt med familj i Västerås samsas diktandet med arbetet som psykolog. En mängd utlandsresor och uppläsningsturnéer avverkas innan stroken 1990 orsakar afasi och halvsidig förlamning.

Den som önskar sig White Line Fever göre sig alltså icke besvär. Enda skuggorna av skvallerdramatik som skymtar till är en tillfällig roll som ”av- och till-älskare åt en flera år äldre och erotiskt erfaren kvinna” samt att Tranströmer en gång i ett brev kallat Göran Sonnevis välkända vänsterpoem ”Om kriget i Vietnam” för ”överreklamerad”. I brist på annat blir det kanske också anmärkningsvärt att Tranströmer bor hemma hos sin mor fram till 27 års ålder. Hursomhelst behandlas inget av detta mer än i förbigående.

Och ingen som skaffar Bergstens bok lär göra det i förhoppning om sensationella snaskigheter. Flera borde däremot lockas av dikternas tillblivelse. Hur sker miraklet, med vilka trix förädlar magikern vardagen i Västerås till lyrik med internationellt genomslag? Metoden är att långsamt, ibland under åratal, låta dikterna växa fram som kompositioner av lösa fragment och impulser som kastats ned i anteckningsböcker. Som i en kompost trängs formuleringar och motiv i skrivblocken för att omprövas och omprövas tills något av dem omsorgsfullt kan sammanvävas med andra och blomma ut i färdig dikt. Till exempel har över 60 manussidor kokats ned till 46 rader i dikten ”Drömseminarium”.

En annan dragkraft ligger i tillfället att ta del av den erfarenhetsmässiga bakgrunden till många av Tranströmers dikter. Många av dem är som bekant en direktförmedling av något självupplevt. Om monsterhiten ”Romanska bågar” berättas att Tranströmer 1984 besökte San Marco-domen i Venedig och verkligen måste ledas ut efter att synen av valven förblindat honom med tårar. Och ängeln som omfamnade honom – jo, han upplevde det faktiskt precis så.

I att återge metod och ge bakgrundsinformation till verken är Bergsten med nördig lärdhet utförlig. Ömsom är det fullt dugligt litteraturvetarhantverk, ömsom ger det ungefär samma nöje som att efterkolla en films inspelningsuppgifter på IMDb. Höjdpunkten ligger i det förkastade materialet, hos vilket det inte alltid är självklart varför något kasserats. Som att ”de drömda människorna” i ”Drömseminarium”, de som är fler än vi, vore ”nog för att kolonisera Jupiter.” Eller det koncentrerade porträttet av Wagners fru i ”Sorgegondol nr 2″:

Hon är som en ambulans som kör med påslagna siréner igenom livet.
”Ta hand om mig före de andra!”

Att följa med Bergsten till Tranströmerland är som att resa med någon som har besökt resmålet många gånger förut och mer än gärna demonstrerar sin kännedom – på gott och ont. Titta, verkar han vilja säga, visst är det fint? Visst är det bra? Så sympatisk Tomas är. När Tranströmer med uppriktig självdistans kallar sig småborgare måste Bergsten kliva fram och rätta honom – han är ju förstås världsmedborgare.

Den slags Tranströmer som Bergsten vill överräcka till läsaren är alltså den förväntade pusselbiten till en redan etablerad bild: Tranströmer den fläckfrie, den ofelbare, det fulländade fenomenet. Som porträttmålare kan Bergsten påminna om hur man avbildade kungar på 1700-talet. Någon problematisering kring ikonen Tranströmer finns inte.

Det vore en befrielse om det kunde bråkas kring Tranströmers verk. I sin blindhet för den saken förblir Bergstens berättelse ofullständig.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2011-07-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-12 10:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4221

2 kommentarer

Jag lärde mig mycket om Tranströmer av recensionen. Men vad är så dåligt att den bara är värd en 4:a av 10?

Ingrid Lindqvist Oregistrerad 2011-07-12 11:26
 

Jag skulle ofta önska ett mer nyanserat skrivande i författarbiografier, det är allt för många som liknar den här och tyvärr blir jag inte vrålsugen på att läsa då även om det som en grund är bra att läsa. Men intressant nja.

Camilla Hällbom Redaktionen 2011-07-15 08:48
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?