Om man ska tro nyhetsrapporteringen är tyska grönsaker just nu ett av världens mest fasansfulla problem. Medges att EHEC-infektioner verkar klart omysiga, men jämför man med mindre kvällstidningssäljande folkhälsoproblem som bristen på rent vatten, näring, eller basala mediciner – eller varför inte cancerframkallande bekämpningsmedel som används blanda annat för att producera billiga bomullskläder, se till exempel Gunilla Anders Bomull – så kommer gurkor eller böngroddar eller vad nu skurken var onekligen till korta.

Något som ytterligare kommer till korta i den mediala rapporteringen kring alltifrån nyhetstorkornas stora hudcanceruppslag till de feta rubrikerna om ”mördarbakterier” är orsakssambanden. Då är man inte så lite tacksam att det finns böcker.

I Läkare utan vapen. Ett reportage om antibiotikaresistens skriver journalisten och läkaren Björn Ramel till exempel kunnigt och lättbegripligt om antibiotika – den biologiska läkemedelsgrupp där penicillin kanske är den namnkunnigaste och som kan sättas in mot diverse bakteriesjukdomar – om dess historia och dess djupt problematiska framtid. Det gör han inte minst genom konkreta situationer och erfarenheter från svenska sjukhus, grekiska apotek och kenyanska tältläkarstationer.

Det börjar med ett helt vardagligt läkarbesök. Ramel arbetar som stafettläkare på en vårdcentral någonstans i Sydsverige. Det är semestertider och patienten är förkyld.

Det är bihåleinflammation, förklarar han bestämt. Jag behöver antibiotika.

Ramel försöker resonera. Förmodligen är det ett virus, och antibiotika biter inte på virus. Att patienten är övertygad om att antibiotika tidigare hjälpt beror antagligen på att förkylningen gått över på några dagar av sig självt. Att antibiotikaresistens på grund av överanvändning är ett av vår tids allra största folkhälsoproblem orkar han inte ens gå in på. Utanför blir köerna längre, kollegorna suckar och patienten blir irriterad.

Att man blir sjuk och kanske måste vila några dagar, låta kroppen ta hand om sig själv, ryms inte riktigt i schemat för moderna människor. I takt med att läkarvetenskapen blir en tjänst att konsumera tycks vi förvänta oss att också få det vi ber om och betalar för. Ordentlig medicin. Snabba lösningar. ”Vänta och se” verkar helt enkelt inte så prisvärt.

Det är en attityd som riskerar att vålla oss enorma problem. Inte bara på grund av överanvändning i vården, utan också därför att antibiotika använts i mängder inom jordbruk och djuruppfödning, både som sjukdomsprevention och för ren tillväxt. Fler och fler bakterier blir resistenta mot fler och fler antibiotikasorter.

Utan fungerande antibiotika får vi en stark comeback för sjukdomar som tuberkulos, blodförgiftning, tarm- och lungsjukdomar och hudinfektioner, och riskerna kring barnafödande, organtransplantationer och cellgiftsbehandlingar blir betydligt större. Resistenta ”superbakterier” och ”sjukhussjukor” skördar redan tiotusentals dödsoffer årligen i västvärlden och än värre slår resistensproblemen naturligtvis i länder som redan från börjar har sämre tillgång till vård och mediciner.

Resistensläget gör dessutom läkemedelsbolagen obenägna att satsa på nya antibiotikasorter. Utvecklingen har i det närmaste stannat av sedan decennier. Det gör antibiotikaresistensen till ett problem som måste lösas politiskt och globalt, menar Ramel, inte minst på grund av antibiotikans ekologiska aspekter. Resistenta bakterier känner helt enkelt inga gränser. De kan utvecklas hos grannen, eller utanför en läckande läkemedelsfabrik i Indien, där de sedan snabbt hakar på turistströmmarna.

Konsekvenserna av vår överanvändning är globala – men det finns också individuella vinster att göra på att inte medicinera i onödan. Precis som jorden är ju kroppen ett slags känsligt ekosystem, med fredliga och livsnödvändiga bakterier och med ett immunförsvar under utveckling – om vi låter det.

Läkare utan vapen skildrar ett stort och svårlösligt problem som skulle kunna få oerhörda konsekvenser på en rad områden. Den fungerar också lite som ett prisma för hur vi egentligen i grunden förhåller oss till vår omvärld, till miljön, våra medmänniskor och medvarelser jorden kring och inte minst till vår egen kropp.

Det är inte precis uppmuntrande läsning. Däremot intressant och väldigt, väldigt angelägen.