Den geografiska platsen har blivit allt mer viktig och framträdande i deckargenren. Vilken stad eller ort som mordgåtan utspelar sig i presenteras långt fram i baksidestexten och är ofta en av huvudanledningarna till att välja just den deckaren. Igenkänning borde vara den största anledningen, man vill läsa om platser nära en själv, eller platser man känner väl, som dit man åker på semester. Läsning handlar ofta om identifierande och det är lättare att identifiera sig när man känner platsen som boken utspelar sig på väl. Det är lättare att hitta intresse när huvudpersonerna går på samma gator som man själv går på. Dock förstår jag inte att man vill identifiera sig med en deckare.

Carin Gerhardsens fjärde deckare i serien om Hammarbypolisen i södra Stockholm utspelar sig i Älvsjö, i området runt Långbro, Herrängsskogen och Fruängen. Min pappa och hans sambo bor där sedan flera år, hon och hennes syster är uppvuxna där. När jag på släktgrillningen förra veckan berättade om boken och visade upp kartan som hjälper läsaren att orientera sig bland villaområdena, tog genast diskussionen fart och man satte ut villorna, barnens dagis och badplatsen.

Det är roligt att känna igen sig i litteratur, men när det handlar om att en man blir skjuten med två skott bakifrån, ett i ryggen och ett i nacken vet jag inte om jag vill att det ska utspela sig 500 meter ifrån mitt hem. Då känns det snarare som att den tydligt utmärkta platsen snarare är en upplysning om att slippa råka läsa om sin hemstad.

Upplägget i Helgonet liknar de flesta andra deckare jag har läst, en man hittas mördad och i hans ficka har mördaren lämnat ett meddelande för polisen att tyda. Sven-Gunnar Erlandsson är familjefadern som alla tycker om, han är omtänksamheten och godheten själv, tränar tjejerna i fotboll och hjälper hemlösa. Ingen i hans närhet kan tänka sig att någon vill honom ont. Hur det egentligen ligger till är upp till Conny Sjöberg och hans medarbetare att luska ut. Polisens arbete är trovärdigt skildrat, det går ganska långsamt, det är mängder med personer som ska förhöras och telefonsamtal som ska ringas, resultat som ska gås igenom för att eventuellt hitta något som är viktigt och det börjas nysta i gamla brott som fallit i glömska och aldrig uppklarats. För att utföra alla dessa uppgifter behövs ett stort arbetslag med poliser och för mig som förstagångsläsare av Carin Gerhardsens serie är det ett alldeles för stort persongalleri av karaktärer som knappt introduceras. Fenomenet att ibland kalla gestalter vid för- och efternamn för att sedan bara tala om dem med antingen för- eller efternamn är ytterst förvirrande och gör det bara onödigt svårt.

Utredningen tar i mitten av boken en oväntad vändning och blir därför mer än vilken deckarläsning som helst även om vissa lösningar ibland känns väl enkla. Jag förstår att det inte är lätt att få ihop alla trådar i en deckarintrig och jag beundrar deckarförfattare som får det. Men i Helgonet känns det som att Carin Gerhardsen gör det lite väl lätt för sig. Dock slipper vi den uttjatade deckarupplösningen berättad omväxlande av kvinnan som riskerar bli seriemördarens nästa offer och kriminalkomissarien som ska hinna fram innan det är för sent. Helgonet är ingen blodig deckare, men jag hisnar inför all den ondska som rymmer sig i villaområdet. För det är så kallsinnigt grymt att jag har svårt att ta till mig det.

Som tidsfördriv och några timmars kanske inte verklighetsflykt, eftersom den utspelar sig mitt i min verklighet, men tankeuppehälle fungerar Helgonet fint. För mig tog det en fyra, fem timmar att läsa och då blir läsningen ett alternativ till att se en film eller några avsnitt av en teveserie.