Det är år 2058 och mänskligheten har lyckats utrota de flesta sjukdomar, till och med vanliga förkylningar. Den ekologiska krisen är löst. Föroreningar och fossila bränslen är ett minne blott. Energin kommer från vackra, vita vindkraftsnurror och solfångare och en bit utanför stan utgör en bit gammal motorväg och några kyrkor ett pittoreskt men inte särskilt välbesökt friluftsmuseum.

Dessutom har vi kommit över det där med demokrati.

Ja, det vackra, miljövänliga samhället i Corpus Delicti är en dystopi, en mardrömsvision. Juli Zeh säger sig ha dragit ut linjerna för vår samtids tendenser (och jag kan tänka mig att inte minst en och annan rökare i dagarna håller med). Det friska, trygga samhället skapas på bekostnad av frihet och privatliv.

Sin utgångspunkt tar Zeh i Världshälsoorganisationens definition av hälsa, men den mest genomgående intertexten är förstås George Orwells 1984. Liksom Orwell kliver Zeh några decennier framåt i tiden och skapar ett kontrollsamhälle av mardrömsmått, men motsvarigheten till Orwells undernärda, kroniskt skadade huvudperson utgörs i Corpus Delicti av mönstermedborgare och biologen Mia Holl.

Mia har varit en framgångsrik, exemplarisk förespråkare för Metoden, den rådande ideologi som är så dominerande att den inte alls räknar sig som ideologi. Metoden är vetenskap, förnuft och hälsa. Metoden är desinficerade bostadshus, inopererade chip i varje medborgare som håller ordning på personuppgifter och hälsovärden, obligatorisk rapporteringsplikt, motionsbeting och immunologisk matchning som äktenskaplig grundförutsättning. När Mia kräks gör hon det i en bunke som hon sedan går ut och tömmer i en gatubrunn för att undvika sensorerna i toaletten.

Nej, mönstermedborgaren Mia mår inte bra. Hennes bror Mauritz har tagit livet av sig, oskyldigt anklagad för våldtäkt och mord. Sorgen får Mia att först hamna på kollisionskurs med samhällets krav över trivialiteter. Hon ställs inför rätta flera gånger för att ha underlåtit att rapportera in sin värden och för att ha rökt några av Mauritz kvarlämnade cigaretter (”missbruk av toxiska substanser”). Så småningom kommer hon att ifrågasätta allt mer av en stat som anser sig inte kunna göra några misstag, och då blir det naturligtvis farligt.

Förutom de återkommande rättegångarna – Zeh har tydligen en bakgrund som jurist – handlar romanen mycket om relationen mellan den korrekta Mia och hennes oppositionelle, upproriske bror. Mauritz är ständigt närvarande, både i systerns sorg, livs levande i återblickar och genom den fantasifigur, Den perfekta älskarinnan, som hon ärvt av honom. Denna sida av romanen blir i alla fall för mig den mest levande och berörande.

De övriga karaktärerna fäster inte riktigt på samma sätt. Det är en märklig liten samling, som en skara avgränsad för en teateruppsättning. Inte minst Mias antagonist, Metodförespråkare Kramer, blir på samma sätt som Orwells O’Brien en tilldragande, diabolisk och nästan övermänskligt ständigt närvarande representant för systemet.

Liksom i 1984 är det lite oklart i vilken utsträckning det över huvud taget finns en organiserad opposition. Om det bara är makthavarna som behöver en fiende att skrämma folk på plats och skapa enighet kring. I Corpus Deliciti finns terroristerna i RTS, Rätt Till Sjukdom, och Kramer är förstås expert på Metodfiender och deras ”reaktionära frihetstro”.

Det här samhället – om det nu är någon sorts världsunion, för det verkar inte finnas några andra länder med andra system att jämföra med? – får aldrig riktigt liv, tycker jag. Det är kanske också risken med att skriva om en värld där livet självt blivit så kringskuret? I slutänden är Corpus Delicti kanske mer intressant som tankeexperiment än som roman.