Tydligen pågår det någon form av tävling mellan George Orwell och Aldous Huxley, och den är numera avgjord till Huxleys fördel. I alla fall om man får tro Göran Rosenberg, som skrivit förordet till den här upplagan av Du sköna nya värld.

Ingen enskild makt kan längre centralisera informationsflödet, kontrollera propagandan, förfalska historien, styra individers tankar och handlingar, övervaka deras rörelser, bestämma deras språk, hota deras liv. Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte.

Som att utvecklingen rör sig uppåt och framåt en enda liberaliserande Facebook-revolution. Jag vet inte, jag. Av alla fraser i historien hör väl ”Aldrig mer!” till dem som folk allt som oftast fått sätta i halsen?

Men visst är kontrasten mellan Orwell och Huxley tacksam. Båda tecknar skrämmande ofria samhällen, men gör det på radikalt olika sätt. Orwells stat kontrollerar genom media, språk, historia, med tvång, tortyr och död. Huxleys kontrollerar med genetik, uppfostran, narkotika, underhållning. Välfärd. I Huxleys stat är alla lyckliga, jämt. Åtminstone nästan alla.

Visst har Rosenberg rätt i att här finns mycket som pekar framåt. Från 1930-talets rasbiologi till vår tids faktiska möjligheter med genmanipulation går onekligen en potentiell linje. Vårt sätt att medicinera bort symptomen, obehagen, paniken, snarare än undersöka och försöka förändra deras orsaker leder sannerligen tankarna till Huxley, och vår underhållningsindustri är knappast väsenskild från den sköna nya världens heller.

Det ligger också något modern otåligt över hela Huxleys roman. Hans sätt att skriva är filmiskt, ibland med oerhört snabba klipp mellan scenerna. Ett helt annat tempo än vad man kanske skulle förvänta sig av en roman från 1932. Tyvärr går otåligheten också ut över karaktärerna, som om författaren tröttnar på dem och överger dem här och var.

Ingen av dem är heller särskilt sympatisk. Identifikation är uppenbarligen inte Huxleys styrka. Bernard Marx, den missnöjde alfaplusmedborgaren om vilken ryktet säger att han som foster skadats av en oavsiktlig alkoholinjektion, är helt enkelt en gnällspik från start till mål. Karaktären som oftast får gå under beteckningen Vilden och som vuxit upp i ett naturreservat, uppfostrad av indianer och en gammal utgåva av Shakespeares samlade verk, är outhärdligt obstinat och gör dygd av snartstuckenhet och svartsjuka.

Intressant är däremot de ganska dråpliga konstrasterna mellan Huxleys civiliserade människor vars enda tabu är att över huvud taget engagera sig i något, att vilja tänka och känna själv, eller att vilja vara tillsammans med en person – här är promiskuitet normen, medan monogami ses med misstänksamhet, för att inte säga äckel – och våra egna föreställningar (i någon extrem form representerade av de gnälliga manliga huvudpersonerna). Det kan bli riktigt roligt.

Grundfrågeställningen om lycka och välstånd som en form av förtryck har väl också fått ny aktualitet med Juli Zehs hälsodiktatur i Corpus Delicti. Räcker det om ett samhälle kan invagga sina medborgare i en känsla av trygghet och lycka? Ligger lyckan just i betraktarens öga, eller kan den vara falsk? Finns det högre behov och värden och hur ska vi i så fall komma åt dem? Svaren må ha en tendens att bli lätt daterade, men Huxleys frågor är förmodligen lika aktuella som någonsin.