Helena Granströms Infans ligger i min väska. Ännu oläst. En liten tunn bok. Den väger nästan ingenting.

Råkar nämna för en vän att jag ska läsa den. ”Spännande”, säger hon, ”med Granström vet man aldrig vad man får.” Jag nickar och hummar lite, vill inte riktigt erkänna att jag inte läst något av henne än, förutom texten ”Egodelar” i NY TEXT volym 2.

Man vet aldrig vad man får. Jag sitter i tunnelbanan och fingrar lite på boken, tittar på sidorna där texten är som en svart fyrkant mitt på, mycket tomrum på sidorna. Jag är inte bra på att läsa poesi, inte bra på att läsa filosofi, inte bra på saker där man måste tänka, tänker jag när jag sitter i tunnelbanan, och blir lite skrämd av boken i min hand.

Dagen efter åker jag tåg. Och jag börjar läsa. Utanför fönstret vet jag att åkrar, träd och lite vatten susar förbi (jag har åkt sträckan många gånger) men jag ser inte. Jag ser bara bilderna ur boken. Jag ser ett litet barn, jag ser ett museum och en bänk framför en tavla, jag ser en kvinna som egentligen saknar utseende, jag ser en värld som inte riktigt syns utan svävar i en sorts dimma.

Precis som bokens jag, som när hon skriver på sin avhandling om en för mig som läsare okänd målning, ibland blir helt uppslukad av tavlan och andfått antecknar fragmentariska tankar i den stora skrivboken, blir jag förtrollad av texten. Jag vet inte vad det är som gör det, men jag måste läsa vidare, snabbt, snabbt, snabbt.

Jag läser sista sidan i Infans och letar genast reda på mer text av Granström.

Jag läser Alltings mått, en filosofisk essä om pornografi, kvantfysik och död. Jag kan inte låtsas att jag förstår allt, men texten gör mig smartare än vad jag är och jag njuter av hoppen mellan olika ämnen som jag inte kunnat koppla ihop på egen hand. Jag drabbas av någon sorts svindel och texten får mig att sväva fritt. Jag kan inte längre lita på något och njuter av att vara osäker.

Osäker. Jag läser Osäkerhetsrelationen. En versroman. Är det poesi eller prosa? Spelar det någon roll? Här finns E, B, N och S, forskare och människor. När jag lyckas identifiera dem som Einstein och Bohr jublar den lilla fysiknörden inuti mig. När jag senare läser några recensioner av boken ser jag att flera stycken tycker att boken är enormt välskriven men inte berör, att det inte finns känslor i texten. Är det något fel på mig, undrar jag, för jag känner ju. Jag känner världen snurra runt mig, jag känner hur stor den är och jag skräms av allt det där som är världen. Sökandet efter den där lösningen på det där problemet, sökandet efter en sorts förståelse. Jag ser en grupp människor som i vetenskapen söker tryggheten som saknas i livet. Jag känner rädslan för att leva avspegla sig i försöken att hitta ett djupare svar. Här finns en sån distans mellan karaktärerna, som om de lever i egna bubblor, som om luftmolekylerna mellan dem var ogenomträngliga. Och mitt i all denna filosofiska fysik så tränger sig allt annat på, livet och känslorna. De närmar sig varandra, de försöker förstå varandra, men skräms iväg. Gräver ner sig i grubblande. Kanske är det för att jag känner igen mig, för att jag är en sån där grubblare, som funderar alldeles för mycket över saker som drar mig bort från vardagen. Jag vet inte. Det finns en osäkerhet här. Jo. Och jag lockas av det, dras in i texten och tankarna, snurrar in mig i en ny värld och det känns. Det känns mycket, det gör ont och det är skönt. Och jag tänker att rädsla och glädje rent kroppsligt känns ungefär likadant.

Nej. Nu skriver jag om fel bok. Det var ju Infans jag skulle skriva om. Tillbaka. Tillbaks igen.

Infans bygger upp två världar. Två fysiskt existerande världar. En i hemmet. Den befolkas av jag, han och barnet. Den snurrar kring ord som frånvaro, närvaro, förståelse och beroende. Här finns en distans, som om kommunikationskedjorna har vattentäta skott mellan varje länk och den fysiska kroppens existens gör tankarna omöjliga att formuleras i annat än anklagelser. Relationen mellan jaget och barnet verkar så komplicerad. Som om barnet ifrågasätter livet, gör det obegripligt och osäkert. Som om jaget inte kan förstå, som om allting blir för stort.

Den andra världen finns på museet. Hit flyr jaget för att skriva sin avhandling. Här finns bara jaget, målningen och några sporadiskt ditkomna museivakter eller besökare. Kanske finns här en tredje värld också, som då och då vävs in i museiluften, världen inuti tavlan. Ibland föreställer den bara ett hål, ibland en människa, en kropp, kanske föreställer den allt. Jaget antecknar och antecknar, tittar och tittar, försöker ta sig in i tavlan, försöker förstå.

Det barnsliga manifestet, Granströms essä som tydligen hyllar barnsligheten, var utlånad eller saknades på biblioteket. Den har inte blivit läst av mig. Men kanske är det en del tankar om den där barnsligheten som sipprar igenom i Infans, i relationen mellan jaget och barnet. I oförmågan att förstå, i viljan att som vuxen vara ett barn själv och kunna ge sig hän totalt åt vad som helst, om det så är en målning eller olösliga grubblerier.

Jag funderar kring föräldraskap. Jag tänker att jag vet ingenting om föräldraskap. Jag har inga barn och jag kan knappast föreställa mig ett liv med barn. Jag skräms av barnen, som om barnet skulle ta över mitt liv, min kropp, min tanke. Som om barnet skulle vara en främmande del som jag skulle tvingas älska, som skulle få mig att tappa kontrollen över mina känslor. Rädslan att inte kunna älska ett barn äter upp mig på samma sätt som jag föreställer mig att barnet skulle äta upp mitt liv. Infans gör knappast min rädsla mindre.

Vad boken däremot gör är att den får mig att inse att jag också är barnet. Jag kanske skulle kunna vara vuxen, men jag är samtidigt alltid ett barn. Jag behåller min beroendeställning, och kanske är den det enda man kan lita på i den osäkra värld som boken beskriver. Det finns ett evigt sökande, som upprepar sig och upprepar sig tills det förlorar all mening.

Kanske handlar Infans om det moderna livet, om jakten efter lyckan eller karriären eller den perfekta kombinationen, kanske handlar den om barnet, om relationen mellan barn och vuxen och hur barnet ifrågasätter existensen (som när jaget försöker tala om för honom att barnet inte vet om något annat än det som det ser, ”»När du går«, säger jag till honom, »är det för barnet som om du dog, som att du vore död. […]«”). Kanske handlar det om något ännu djupare, något som finns inuti den där målningen, men som inte låter sig lockas fram, trots fullklottrade sidor i jagets alla anteckningsböcker.

Jag skriver och skriver. Tänkte att jag skulle hitta svar på frågan om meningen med boken åtminstone. Eller förstå varför den gör mig nästan darrig av en kombination av lycka, rädsla och ångest. Jag skriver febrilt, hinner knappt andas i mina försök att få ner alla tankar i text. Men frågan håller sig undan. Svaret låter sig inte fångas. Och jag fortsätter leva i samma osäkerhet som förut.

Jag kliver av tåget. Men stannar kvar inne i tankebubblan. Jag håller distansen, ser kroppen som kropp och atomerna som atomer. Men låter mig fångas av språkets virvlande och beröras av det enormt stora som jag inte kan sätta fingret på.